Den gamla vaktparaden

Magnus Andersso, har lyckats vaska fram hela texten till Povel Ramels”, 1951.

I en kommentar skriver han så här:

Nu tror jag att jag har lyckats destillera fram hela texten till ”Den gamla vaktparaden”, genom att lyssna inte bara på skivinspelningen utan också på gamla radio- och filminspelningar med numret. Det tog drygt fem år.

”Vaktparaden” hade premiär i radioprogrammet ”Fyra kring en flygel” den 4 april 1951, sex dagar innan skivan spelades in. I radio var det Brita Borg som sjöng piccolaflöjt, inte Bibbi Johnson. Och sånggruppen Flickery Flies sjöng den i radio några gånger senare under 1950-talet också – och i deras version är texten faktiskt lättare att uppfatta.

Den fullständiga texten från radioprogrammen har några extra strofer som inte finns med på skivinspelningen. Radioversionerna är ungefär en halv minut längre än skivan. Jag gissar att Povel Ramel fick lov att stryka ned numret för att det skulle få plats på en 78-varvssida – en 25 cm 78-varvare har plats för cirkaa 3½ minuter ljud per sida, och skivinspelningen av ”Den gamla vaktparaden” är 3.22 lång.

I de extra stroferna får man också höra några marschteman som inte är med på skivan: Trion i ”Blaze-Away!” och ett tema ur ”Unter dem Doppeladler”/”Under dubbelörnen”.

Fortfarande är jag inte helt säker på texten. Det kan dölja sig flera ord bland de parallellt framförda sångstämmorna.

Den gamla vaktparaden

Text och musik med inlån: Povel Ramel, 1951

Musiklån: ”Alte Kameraden” – ”National Emblem March” – ”Blaze-Away!” – ”Stars and Stripes Forever March” – ”Unter dem Doppeladler”/”Under dubbelörnen”.
Musik: Carl Teike – Edwin Eugene Bagley – Abe Holzmannng – John Philip Sousa – Joseph Franz Wagner
Inspelad i april 1951

Slam! Tjigedige bam! Tjigedige bam, sicke bam, bam, bam!

Se, se, se, kära vän, och hör, hör, hör,
hör, den gamla vaktparaden slipper ut,
varenda lördagsmiddag!
Schyss, schyss, schyss, kära vän, och lyss, lyss, lyss,
hur den tjusar staden med sitt bom och tut,
varenda lördagsmiddag!
Blott, blott, blott alltför sällan hörs, hörs, hörs den,
det var mycket bättre som den var förut!
Då gick den varje middag!
Marsch var det varje måndag!
Marsch var det varje tisdag!
Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag med!
Ja, då var det varje middag!

Ut från Göta över Narvavägen, där vi rev upp ryttarebanans damm.
Komna nästan fram till vattnet gick vi sen till höger och Strandvägen fram.
Så förbi bland annat Styrmans-, Grev- och Skeppargatan, ned mot Nybroplan,
vår kår gick bred, med jämna led.

Se, se, se, kära vän, och hör, hör, hör,
hör, den gamla vaktparaden slipper ut!
Schyss, schyss, schyss, kära vän, och lyss, lyss, lyss,
hur den tjusar staden med sitt bom och tut,
varenda lördagsmiddag!
Blott, blott, blott alltför sällan hörs, hörs, hörs den,
det var mycket bättre som den var förut!
Då gick den varje middag!
Marsch var det varje måndag!
Marsch var det varje tisdag!
Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag med!
Ja, det var det visst!

Och när tuban brompa och briljera fick,
på var flickrygg då små ilningar det gick!
Det gick hundra!
Det gick tusen!
Ja, det gick hur många ilningar som helst,
för det var så många flickor!

Mm, å, ack, oj! Har du sett på katten, Lisa?
Nej, å, ack, oj! Har du hört på maken, Stina?
En sån genomtjusig karl!
En sån stilig färg han har!
Ja, jag tycker faktiskt både han och hans musik är underbar!
Ja!

Flickorna, pojkarna, gummorna, alla föll i farstun för denna ståt!
– Ja, de spelade med kläm!
Pojkarna, husorna, schasarna, alla gick i takt med paradens låt!
– Det var ingen som gick hem!
Flickorna, gubbarna, gossarna, alla var de nere och titta’ på’t!
Alla sa att vi gjorde jättelik succès!
Husorna, schasarna med!
Och det lät så fint, fint, fint!

Mot trumpeter och basun
– och en liten piccolaflöjt!
kan ju ingen mänska va’ immun
– och en liten piccolaflöjt!
Med vårt spel som klingade
– och med en liten piccolaflöjt!
ung och gammal vi betvingade
– med en liten piccolaflöjt!
Och som solen sken på oss,
– och på en liten piccolaflöjt!
där vi gick i bara mässingen
– och i en liten piccolaflöjt!
Det var fest,
– så nu vet ni det!
i varje ton,
– och i var trumpet!
ja, det var något utav tradition,
där vi gick och slet.

Trum, trum, trummorna sen
trummade träget i takt,
trogna trumpinnar trummade rappt,
trumma’ en trudeludelutt.
Trum trum, hördes takten av trummor och tramp,
tragglande, tröskande gatan lång.
Trum trum, hördes ekot av trummor och tramp,
tränga i trappor och prång.
Trummor, trummor, trummor, trummor,
trummorna trummade truppen uti takt.
Trumpen drummel tappade trumman
i trappan och trilla’ i givakt.
Trött, trött, trött, trött!
Plats för trumpet och cymbal!

Jag vill inte vara med och spela, usch, usch, usch,
bara usch, usch, usch, bara usch,
sa cymbalen som symbolen med sitt usch, usch, usch,
när den klinga’ sa den: Usch, vad det låter, usch!

I stora trumman sa det bom bom,
så det skalv i märg och ben.
Utav tyngden i den
gick trumslagarn med krökta knän.

En säregen kakafoni,
men med mycken charm uti.
Slik var vår musik,
den var sig lik uti all evighet,
där vi gick och slet.

När vi spelade som bäst,
så blev det något utav fest,
där vi gick och slet.

Tappert vi klämde oss över Norrbro.
– Oj, vad vi klämde oss över Norrbro!
Långsamt vi närma’ oss Konungens bo.
– Oj, vad vi närma’ oss Konungens bo!
Å, vad vi pöste då!
Nosen var gul och blå!
Farten vi hade var ganska så trög,
för se, Slottsbacken var hög!

Men in på borggården vi rasa’
och vi kände oss som ättlingar till kämparna kring Gustav Vasa!
Morsk var vår stil,
– det var vår stil!
och det var nåt krigiskt över vår profil!
– Ja, det var det visst, det!

Men det var mest bara på skoj,
– skepp ohoj!
ty i kuren blev man bara loj.
Då blev allting som förut.
Ja, gubevars,
då var vår marsch
slut, slut, slut!