Velthuijs, Max: Grodan och främlingen

”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.

Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.

Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.

Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.

Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.

Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”

Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,

Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.

Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.

Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.

Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.

Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.

Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.