Nesser, Håkan: Styckerskan från Lilla Burma

Håkan Nesser sätter punkt för sin serie deckare om polisen Gunnar Barbarotti, verksam i Kymlinge, med ”Styckerskan från Lilla Burma” (Bonniers, 2012).

Flera kuriösa stildrag består: En del märkliga namn – Barbarotti för sin del aviserar i slutet av den här boken att han ska åka till Italien och försöka leta reda på sin farsa, som han aldrig har träffat, men även Lill-Marlene Fängström kan nämnas som exempel. Citat på ovanliga språk, den här gången ett på vepsiska, ett språk besläktat med estniska. Barbarottis ständiga brottning med Gud, här också illustrerad med en hel rad bibelcitat. Hans tro är ju inte direkt min, och i den här historien blir den dessutom ganska framträdande på grund av att Barbarottis älskade hustru dör och lämnar honom ensam med en skock i och för sig ganska vuxna barn, både hennes och hans egna.

Den depression som följer av hustruns plötsliga död är ju lätt att begripa, också att den fortlöpande spelar en roll i den här kriminalromanenns handling, men jag måste uppriktigt bekänna, att jag med min mer materialistiska syn på döden har svårigheter med att acceptera inslagen med den döda hustruns fortsatta ingrepp i Barbarottis liv och utredning från så att säga ovan där.

Deckarhandlingen, med ett styckmord och ett ouppklarat försvinnande, båda med knytning till Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma (det senare ett gårdsnamn), är vindlande, inte bara för att Barbarotti, när han efter hustruns död återkommer till polisstationen, av sin chef sätts att utreda inte bara andra delen, ett cold case, utan också det mord Ellen Bjarnebo har avtjänat ett långt fängelsestraff för efter att ha erkänt. Skickligt riktar Nesser här, steg för steg, läsarens misstankar mot Ellens och den styckade makens son, den autistiske Billy.

Också polischefens misstankar har gått åt samma håll, och mot slutet av boken avslöjar han sina egentliga motiv för att ta upp de här gamla fallen igen: Han har i unga dar haft en historia med en östtysk simmerska på besök i Sverige, vilket har resulterat i en dotter, fram till helt nyligen okänd för honom, och inte nog med det: Den här dottern finns i Sverige och är gift plus har en dotter med styckerskans Billy, som alltså kan tänkas ha mördat sin alkoholiserade och sadistiske och misshandlande far.

Men för att göra en lång och vindlande och delvis svårgripbar historia kort: Billy är helt oskyldig, men hans mamma, i och för sig skyldig till just styckningen, har inte mördat hans pappa; däremot är hon skyldig till det mord nummer två, som aldrig kunde bevisas därför att personen i fråga bara försvann.

Låter det krångligt? Ja, det är en snårig historia, som inte blir mindre mysteriös av alla antydningar om att det kan tänkas finnas ett kvinnligt nätverk av före detta kumlafångar som, även med drastiska medel, är berett att hjälpa medsystrar i nöd.

Lite tveksam är jag till greppet att berätta den här historien inte bara ur deckarens/Barbarottis perspektiv – i lagom korta portioner, innehållsligt av sådant slag att att de belyser det Barbarotti håller på att utreda, dock utan att, förrän i fråga om det andra mordet, avslöja tillräckligt mycket – utan också ur Ellen Bjarnebos. Mot slutet har Barbarotti i alla fall i huvudsak gissat sig fram till vad som har hänt, men han har också kommit fram till att det inte längre finns några bärande skäl till att riva upp hela den där gamla historien på nytt. Dock kan han meddela sin chef att denne inte behöver oroa sig för vem han har råkat få som svärson.

Och i Barbarottis eget fall slutar det med att han ber den frånskilda kollegan Eva Backman följa med på den planerade fadersresan till Italien. Medan den döda hustrun gillande ler från sin himmel.