Sjöberg, Alf: Fröken Julie

August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1888) läste jag under min gymnasietid under senare delen av 1950-talet – jag köpte under den där perioden också flera volymer i den serie med verk av Strindberg, som hade omslagsbilder signerade Adolf Hallman, bland dem också ”Fröken Julie och andra skådespel” (1957). ”Fröken Julie” gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och när det här dramat dök upp som svenskuppsatsämne, skrev jag naturlgivis om det och fick för övrigt ett mycket gott betyg.

Strindbergs ursprungliga text är inte föremålet för den här analysen, men det förjänar att påminnas om att det är uppbyggt som ett kammarspel för tre personer, herrskapsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, den senare även Jeans fästmö. I Strindbergs drama tränger verkligheten utanför herrgården in bara i starkt återhållna former: det lediga bondfolket – det är midsommar – hörs sjunga en nidvisa och förekommer också i ett mellanspel med dans. Förklarande bilder ur Jeans respektive Julies förflutna, Jeans pojkdröm om att stiga i graderna och ha rätt att åtrå herrskapsfröken och Julies uppfostran till pojkflicka, är i Strindbergs drama delar av deras konversation.

Alf Sjöbergs tar sig i sin filmatisering av ”Fröken Julie” 1951 ganska stora friheter gentemot teaterförlagan. Jag tänker då inte så mycket på sådant som valet av musik till filmen, att där förekommer sådant som ”Konvaljens avsked” och ”Jularbopolska”, komponerade efter tillkomståret för Strindbergs drama. Nej, den viktiga invändningen är att karaktären av kammarspel bryts – vilket naturligtvis inte hindrar att man kan tycka att de här iscensatta barndomsminnena är välgjorda och att de många scenerna utomhus förstärker stämningen av svensk midsommar.

Risken med det här greppet är förstås att det som i Strindbergs drama uttrycks i bara någon enstaka replik växer ut till en hel handling. Strindberg förmådde i sin teaterversion sammanfatta också mycket komplicerade förlopp och deras följder till förhållandevis korta repliker.

Strindberg fångar till exempwl, i några koncentrerade repliker, de båda huvudkaraktärernas rädslor, strävanden och tidiga livserfarenheter: Julies pelartillvaro där hon både känner suget efter och svindeln inför att falla, och Jeans dröm där han ligger i en mörk skog och längtar efter trädtopparna och solen.

Också i vår värld och vår tid finns naturligtvis klasskilnnaderna kvar, även om de inte märks lika tydligt. Men det senare innebär ju samtidigt att den problematik som finns i ”Fröken Julie” inte är självklart gripbar för dagens unga – till exempel är det för dagens yngre generation inget våldsamt dramatiskt att två personer som hör hemma i olika samhällsskikt ligger med varann. Och av detta följer väl också, att Julies självmord, om än utfört av en överspänd person, i dag av många yngre kan tolkas som en för kraftig teatereffekt.

Den för evigt kuschade själ som, trots alla hans uppvisade fina maner och språkkunskaper, bor i betjänten, kommer nog ändå fram i Ulf Palmes gestaltning av Jean, framför allt då genom hans beteende i slutet av filmen, och Märta Dorffs getaltning av den mer helgjutet underklassiga Kristin är också realistisk, men Anita Björks adelsfröken är kanske inte lika lätt att förstå sig på för dagens yngre publik. Detta inte sagt som en anmärkning mot Anita Björk. Jag bara undrar: Förstår dagens unga varför Fröken Julie tar livet av sig?

Mina frågetecken i fråga om Sjöbergs filmatisering av Strindberg innebär inte, att jag inte skulle se stora förtjänster med den här filmen. Kanske lever jag bara i en för strindbergsnära miljö – ”Fröken Julie” fick juryns stora pris, föregångaren till Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes 1951.