Dylan, Bob: Summer Of Zero 8

Jag har alla Bob Dylans officiella plattor – har köpt och lyssnat på dem fortlöpande allt från det att de började komma ut. Dessutom har jag också lockats att köpa en del bootlegs: Konsertupptagningar ger ögonblicksbilder av hur det lät från scen, och det kan ju vara intressant att höra Dylans låtar utan de knep man kan ta till vid studioinspelningar. Dessutom lockar själva framträdandet inför publik fram en omedelbarhet både hos Dylan och medmusikerna.

I min ägo har jag sålunda Bob Dylans ”Summer of Zero 8” (WLR-2077), en box med hela tolv CD med ljudupptagningar från sex konserter runt om i Europa – två per speltillfälle – och dessutom två DVD, en från europaturnén, en tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i New York.

Ljudet är hyggligt jämnt, men det är också problemet med det: allt låter ständigt jämntjockt, Dylans sång så väl som musikerna. Vilka som ingick i bandet framgår inte av skivkonvolutet, men den som är intresserad hittar uppgifter, spelort för spelort, på nätet. Men eftersom inspelningstekniken inte medger bedömningar av de enskilda musikernas insatser i enskilda låtar, avstår jag från varje slags analys i den delen.

Redan konserten på Stodola, Warsszawa, den 7 juni 2008, är ett praktexempel på de problem den här sortens piratbandning medför. Några låtar med jämn och markerad rytm går fram, medan resten på sin höjd kan funka som ljudkuliss vid annan verksamhet, till exempel läsning. På den första CDn från konserten i Warszawa tycker jag att på CD 1 den snabba, rockiga ”Tweedle Dee & Tweedle Dum”, den stompiga och dansanta ”Lonesome Day Blues” och så ”Rollin’ And Tumblin’” som har mycket ös går fram; på den andra funkar ”Beyond the Horizon” och ”Summer Days”.

* * *

CD 3 och 4 är inspelade på CEZ Arena i Ostrava, Tjeckien, den 9 juni 2008, alltså två dar efter konserten i Warszawa. Det jag främst slås av här är att så få låtar är desamma som vid warszawakonserten. Kanske handlar det här om Dylans eget behov av omväxling?

Fast den här gången blir jag om möjligt ännu mer irriterad över att det hela tiden ligger något som känns som en ljuddämpande matta mellan musiken och mig som lyssnar; den här gången är också Dylans sång mer drabbad. Fast ibland, till exempel i ”Watching the River Flow”, kan jag ändå ana att jag, om jag hade varit där på plats, hade fått ta del av hörvärda tolkningar av ett antal dylanlåtar från olika skeden i hans sångskapande.

Något som gör mig överraskad är att ett par av de låtar, som jag tyckte funkade i inspelningen från warszawakonserten – ”Rollin’ And Tumblin’ och i viss mån även ”Beyond the Horizon” – funkar även i inspelningen från den i Tjeckien. Något hos de här låtarna gör att de går fram trots de tekniska hindren.

Och sen blir jag lite överraskad. Inte över att det även den här gången är en paus – för övrigt olidligt lång; kunde man inte ha gjort ett klipp i inropningsapplåderna? – före de två avslutande (planerade) ”extranumren”, utan för att det plötsligt låter bättre nu. Inte minst sången hörs tydligare i ”Thunder On the Mountain” och ”All Along the Watchtower”. Kan det vara så enkelt som att till exempel Dylan efter pausen står mer optimalt i förhållande till mikrofonen?

* * *

Till min glada överraskning är CD 5 och 6, som är inspelade i Palazzo Delle Albere i Trento, Italien, den 15 juni 2008, ljudmässigt av en helt annan kvalitet än skivorna inspelade i Polen och Tjeckien. Jag tror först inte mina öron, när jag lyssnar på inledningslåten, den snabba ”Tweedle Dee & Tweedle Dum” och kan uppfatta både sången och bandet. Men så kommer ”Lay, Lady, Lay” och ”Watching the River Flow” och bekräftar, att ljudupptagningen från den här konserten har en helt annan kvalitet än de hittills redovisade skivorna.

Det här rör sig om mer normala monoskivor, konsertupptagningar där man hör publikens mellansnack och applåder men där det går att uppfatta både sångtexten och den uppbackande musiken.

Eftersom de här båda CDna innehåller en hel del av det som spelades både i Polen och i Tjeckien, får jag bekräftat det jag lyckades komma fram till redan när jag lyssnade på och skrev om de båda första konserterna: Den första och den tredje låten har de kvaliteter jag lite grann gissade mig till, så även några andra spår jag redan då fastnade för: ”Beyond the Horizon”, ”Summer Days” och ”Rollin’ And Thumblin’”.

Nu när jag verkligen kan höra låtarna, kan jag lägga ytterligare några även tidigare spelade sånger till gillalistan: ”It’s Allright Ma (I’m Only Bleeding)”, ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder On the Mountain” – men naturligtvis finns det några låtar från de tidigare bedömda tekniskt usla CDna som jag inte riktigt tycker håller samma kvalitet. Det sista gäller också flera av nytillskotten.

Och så innehåller den andra CDn från den här konserten två riktigt gamla dylanlåtar, som deras skapare i det här faLLet misshandlar. Värst ute är ”Don’t Think Twice, It’s All Right”, som Dylan i den här konsertversionen sjunger hest och snabbt, i en rytm som känns alldeles fel. ”Blowing’ In the Wind”, en sång som jag hade med både i original och i svensk översättning i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), gör Dylan här till rockkomp i en version som flertalet i konsertpubliken av reaktionerna att döma till att börja med inte ens kan identifiera.

Trist!

* * *

Också konserten den 18 juni 2008, den i Parco Castello Baron Gamba, ägde rum i Italien. Och som var fallet vid den närmast föregående konserten repriserade Dylan och bandet även i det fallet – resultatet återfinns på CD 7 och 8 – ett tiotal låtar, dock inte exakt desamma som vid närmast föregående konsert, vilket betyder, att vi här verkligen får höra ytterligare några av de på de fyra första CDna svåruppfattade låtarna.

Samtliga fem låtar på CD 8 är sålunda repriser, men ”Summer Days” som fanns med på CD 1, ”Like a Rolling Stone” som fanns med på CD 2 och ”All Along the Watchtower” som fanns med på CD 4 hör man gärna, när ljudet nu är så mycket bättre.

Också den här konserten innehåller ett och annat som gör mig frustrerad. ”Boots of Spanish Leather” fördärvas: Dylan närmast reciterar den till bakgrundsmusik.

Det slår mig, när jag lyssnar på CD 8, att några av de låtar jag tycker bäst om har ett snabbt och dansant tempo och görs på ett boogieartat sätt: ”Summer Days” och ”Thunder On the Mountain”.

Och här tror jag att jag har hittat ett intressant spår. När jag kollar av vad jag har prickat för som särskilt bra på CD 7, hittar jag där bara låtar med rockös: ”Leopard-Skin Pin-Box Hat”, ”The Levee’s Gonna Break” och ”Highway 61 Revisited”.

Jag vet inte om det här speglar bandets eller Dylans eller bådas preferenser, och det är väl ett OK spelsätt, om man ska fånga en mycket stor publiks uppmärksamhet. Men Dylan har ju också gjort helt andra typer av låtar, och de som inte går att spela på det här sättet borde i så fall kanske ha lämnats åt sidan under turnén med det här bandet.

* * *

Inspelningen från spelningen i Palais des Sports i Grenoble, Frankrike, den 19 juni 2008 har åter aningen sämre ljudkvalitet än bandningarna från Italien, men CD 9 och 10 går ändå att lyssna på. Dock finns här en viss murrighet i ljudet på, som exempel, ”Watching the River Flow” och ”Highway 61 Revisited”.

Ett kanske värre problem är att så mycket av innehållet på de här båda CDna vid det här laget är välbekant för skivlyssnaren: Om jag har räknat rätt, har vid det här laget 14 av de sammanlagt 17 låtarna hörts förut, några av dem rätt många gången. ”Thunder On the Mountain” hör vi för femte gången, ”Summer Days” och likaså ”Hight Water (For Charlie Patton)” för fjärde gången. Och det är ju inte några nya eller varierade versioner vi hör.

Mina farhågor att Bob Dylan under den här turnén förhåller sig på ett egendomligt sätt till några av sina tidiga låtar besannas: ”Blowin’ In the Wind” känns lika fel också den här gången, och ett annat tidigt mästerverk som ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” görs på ett milt uttryckt mycket annorlunda sätt i det här sammanhanget, och med det menar jag inget positivt.

Fast här upptäcker jag att den nämnda ljudmassakern inte gäller bara tidiga dylanlåtar: ”I’ll Be Your Baby Tonight” får här enligt min mening helt fel tempo, och ”Workingman’s Blues # 2” förvandlas till ett recitativ till musik. Också en tidig dylanlåt som ”Girl Of the Nort Country” går det senare ödet till mötes.

Och som tidigare funkar ösiga och snabba låtar som ”Rollin’ And Tumblin’” bäst i den här turnéns musikaliska inramning.

* * *

Piratinspelningarna av Bob Dylans sommarturné 2008 avslutas med CD 11 och 12, bandningar gjorda under konserten i Le Zenith i Toulouse, Frankrike, 20 juni 2008.

Vid det här laget har vi hört allt utom två låtar tidigare, de flesta av dem flera gånger. Åtminstone en av de där två nykomlingarna, den rockiga ”Cat’s In the Well”, är värd att lyssna på.

Problemet är just att det är det är det rockösiga materialet som går fram på de här skivorna, och jag har kommit fram till att det inte bara beror på den lite darriga ljudupptagningen. Dylan och hans kompband använder mycket energi på att det ska svänga mycket, så som det förvisso här gör i till exempel ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”Rollin’ And Tumblin’”, ”Thunder On the Mountain” och några låtar till.

Proboemet är att så här måste ju Dylan och hans musik inte alltid låta.

* * *

Den piratutgivna CD-boxen ”Summer Of Zero” (WLR-2077) med Bob Dylan och hans kompband innehåller inte bara bandade inspelningar från hans europaturné sommaren 2008 utan dessutom också en DVD från hans konsert tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i Orchard Park, New York, den 4 juli 1986.

Bob Dylan har ju i och för sig gjort framträdanden med Petty och hans band även här i Europa, men varför den här konserten har adderats till just den nämnda sommarturnén är svårt att veta. Det senare gäller också vad det exakt är för inspelning. I och för sig är den, bortsett från ett par tekniska fel i allra sista låten, så pass hygglig att den måste ha gjorts med de agerandes goda minne: den innehåller inte bara kameraåkningar och fokuseringar utan också foto från olika vinklar; doakörens bakar får man till och med se bakifrån. Och ljudet är varierat, återger både soloinsatserna av Dylan respektive Petty och fångar in också medmusikernas prestationer.

Konserten börjar med låtar av och med Dylan, uppbackad både av Petty, bandet och doakören (som faktiskt mest irriterar mig). Det mesta i den här inledande avdelningen görs som röjig rock, på ett sätt som vi känner igen också från Dylans sommarturné. Dess värre gäller detta också Dylans tidiga klassiker ”Masters of War”, med sitt rockkomp här förvandlad till nästan oigenkännlighet.

I den därpå följande avdelningen med Petty och bandet vill jag särskilt nämna en av hans egna klassiker, ”The Waiting”.

Sen följer ett intressant avsnitt i konserten, intressant så till vida att Dylan här kompar sig själv bara på akustisk gitarr och munspel. Själv hade jag i det avsnittet hoppats särskilt på ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, men Dylan varierar som vanligt melodin, och den här versionen är klart sämre än hans originalinsjungning. Faktiskt är då ”I Forgot More Than You’ll Ever Know”, som han gör med stöd av bandet, bättre.

Men texten till den apokalyptiska ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” ska ni ändå få:

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Text och musik: Bob Dylan, 1963

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Originalinspelningen finns på Bob Dylans LP ”The Freewheelin’” (CBS 1963.

I Tom Pettys andra avdelning med bandet får vi höra en av hans mer kända låtar, ”Refugee”. Fast även ”Bye Bye Johnny” med sitt myckna ös är hörvärd.

Dylan gör den avslutande delen, och där gillar jag ”Rainy Day Woman #12 & 35” bäst.¨’

* * *

Bob Dylan-boxen ”Summer of Zero 8” (WLR 2077) innehåller ytterligare en DVD, där europaturnén 2008 också dokumenteras på film.

Men dess första spår, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, härstammar från en konsert i Madrid redan den 6 juli 2006. Det rör sig uppenbarligen om en TV-inspelning.

Resten av den här DVDn är från konserten i Stadthalle i Wien den 10 juni 2008.

Repertoaren är till stor del densamma som på CD-skivorna. Ljudet är i och för sig osofistikerat men ljudupptagningen bättre än på flera av CDna, så vore det bara för det, kunde jag, när det gäller ganska många av låtarna, rekommendera DVDn som ett bättre alternativ.

Men så är det det där med den helt undermåliga filmningen.

Den är gjord med en enda kamera, av allt att döma placerad ut mot kanten av en läktare. Det betyder att kameran lyckas fånga Dylan i aktion vid sitt keyboard, men flertalet musiker skyms av tekniska attiraljer eller ses rent av med ryggen mot kameran. Och vad värre är: den som filmar försöker ibland fånga medmusikerna med kameran, men det man då ofta får se är typ en gitarrist utan huvud. Helt barockt blir det här när Dylan som vanligt mot slutet av konserten presenterar medlemmarna i bandet och vad de spelar och den som håller i kameran inte lyckas fånga in en enda av dem vid relevant tillfälle; man ser mest bara Dylan.

Fotot är också tekniskt under all kritik: då och då oskarpt och luddigt, dessutom beroende av ljuset på scenen: ibland blir det helt mörkt, vilket följs av att fotot blir ofokuserat och sedan råkar fånga helt irrelevanta scendetaljer. Ett par gånger blir fotot plötsligt svartvitt och vid det första tillfället därefter, när Dylan och bandet gör ”Summer Days”, blir filmbilden i stället bjärt ljus och i pastellfärger.

Men lätt stönande, efter 12 CD och 2 DVD, går jag ändå i mål. Jag har, trots bristerna, tagit mig igenom hela materialet.

En intressant iakttagelse har jag gjort när jag såg den här filmen: Dylan bläddrar fram sina låttexter en efter en för att inte riskera att komma av sig. Det syntes tydligast när han skulle sjunga ”Masters of War”.