Larsmo, Ola: Förrädare

Jag har under mitt arbete som den nutida socialdemokratins egen IB-utredare, det som ledde till ”VItBok” (Hjalmarsson och Högberg, 2002), ägnat mig åt en period senare än den som Ola Larsmo skildrar i sin tegelsten till roman – drygt 500 sidor – ”Förrädare” (Bonniers, 2012). Men självfallet nämner även jag, kort, den militära och övriga underrättelseverksamhet som förekom också tidigare än under den efterkrigstid jag skildrar.

I Larsmos bok, till formen en korsning mellan heltäckande kartläggning och en spionroman à la John le Carré, finns ett perspektiv som indirekt kastar ett intressant ljus över fenomenet IB: Om krigstidens militära underrättelsetjänst, dock med en del av aktörerna verksamma på Socialstyrelsen som var tidens flyktingmyndighet, var infiltrerad av människor, som av ideologiska skäl samarbetade med och läckte uppgifter till tyskarna, kan man ju faktiskt förstå att en del av de nya kvastar som sattes in i samband med krigsslutet i stället rekryterades bland människor som värderingsmässigt stod närmare den styrande och mycket dominerande socialdemokratin. Med detta konstaterande vill jag ingalunda försvara den åsiktsregistrering av kommunister som militären byggde upp med hjälp av specialvärvade socialdemokrater – jag ser bara en psykologiskt begriplig vågrörelse inom det militära underrättelseväsendet.

Nå, om detta handlar inte Larsmos roman. Hans romanhjälte Charlie Westerholm är förvisso medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, men i hans fall är utgångspunkten för det politiska engagemanget bland annat en häftig reaktion mot det snävt nationalegoistiska och, värre, bruna engagemang som finns bland studenterna och som bland annat manifesteras vid omröstningen under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, det som Larsmo själv utförligare har skildrat i ”Djävulssonaten” (2007).

Bollhusmötet, och den vrede dess utgång väcker hos Charlie Westerholm, får också vår unge laboremit att låta sig värvas, när han efter mötet kontaktas av en äldre laboremit, Cederholm, som på något inte helt redovisat sätt står Östen Undén – också han gammal laboremit – nära. Cederholm får honom att ta anställning inom underrättelseväsendet, och uppenbarligen har Cederholm inflytande nog att få till stånd en sådan anställning, men Westerholm känner sig där både misstrodd och omgiven av människor som har värderingar som inte stämmer överens med hans egna. I själva verket hittar han egentligen inte någon inom organisationen som han riktigt vågar lita på – i stället upprättar han så småningom, via sin gamle bekanting, verdandisten Nilsson från studietiden i Uppsla, kontakt med platsorganisationen i Göteborg, som har en tuffare attityd till tyskarna och deras svenska hantlangare.

Larsmo driver tesen ”Vem kan man lita på?” till och med längre än Mikael Wiehe. Vems ärenden går den ene respektive den andre? Styrs den organisation han arbetar för mer av cynism och köpa-och-sälja-mentalitet, den senare i bästa fall ett uttryck för en neutralitet utan moral, än av patos för demokrati och frihet?

Med ett sådant här perspektiv på alla agerande finns till slut nästan inga helgjutet moraliska personer kvar. Charlie hittar frågetecken i sin egen mentors/upptäckares, Cederholms, förflutna. Fästmön – hon vars främsta funktion i den här intrigen är att förse honom med uppgifter från Socialstyrelsen, där hon själv arbetar med registrering av utlänningar – tvivlar på att hans arbete i alla stycken är moraliskt försvarbart; hon gör också slut men jobbar samtidigt i en organisation, som, visar det sig, sänder många månniskor, till exempel judar och norska kommunister, till en säker död. Också Charlie själv tvivlar ofta på att han gör det rätta.

I vissa avseenden är den här historien lite för lång och detaljrik, men jag kan se skäl också för det: Utgångspunkten i finska inbördeskriget och annat sådant bildar bakgrund till det högerextremistiska kameraderi som är något av den här storyns onda motor. De först till synes ovidkommande smugglingarna av människor från det tyskockuperade Lettland visar sig ha förbindelser med köp-och-sälj-policyn.

Men den här boken rymmer också mycket spännande, thrillerartade partier, sådant som Charlies våldsamma slagsmål på en kaj med en motståndare han inte känner vare sig till namn eller avsikter – de hamnar båda i isigt vatten, Charlie vinner med lite tur och den andre drunknar. Också andra, bland dem hans gamle kompis Nilsson, blir offer för den drunkningsepidemi som tycks svepa över andra världskrigets Sverige med dess många agenter och motagenter. En dam måste skyddas för att inte rövas bort och dödas, och så vidare.

Och det här är faktiskt rejält spännande – historiens moraliska grådask kryddas med effekter som bevisar att Ola Larsmo också har talang för att skriva spänningsromaner.