Indriðason, Arnaldur: Den kalla elden

En av mina deckarfavoriter under senare år är Arnaldur Indriðason. Som en amerikansk föregångare, Ross Macdonald, gräver han ofta i det förflutna för att hitta sanningen, men som man kan förstå av hans namn är han för egen del islänning.

Och miljön i ”Den kalla elden” (Norstedts 2012, översättning Ylva Hellerud, i original ”Furðustrandir), 2010) är mycket riktigt mycket isländsk, hämtad från östra Ísland, inte från Reykjavík där huvudpersonen Erlendur Sveinsson normalt arbetar som kriminalpolis.

Det som har fört honom tillbaka till det här fjordrika och karga landskapet är händelser i hans barndom som har lämnat sår i honom själv: Lillebror Bergur, Beggi, försvinner för evigt i en snöstorm, när bröderna först har tappat bort fadern men sen också tappar kontakten med varann. Storebror Erlendur, Lendi, kan sedan aldrig sluta ha dåligt samvete, eftersom det var han som tyckte att också Beggi skulle följa med och leta försvunna får – kanske egentligen främst för att få ytterligare ett tillfälle att försöka byta till sig den där fina lilla leksaksbilen Beggi hade fått. Det som nu för Erlendur tillbaka till det forna hemmet, numera ett ödehus, för att där tillbringa kalla och mardrömsridna förvinternätter, är hoppet om att till slut kunna lösa gåtan vart Beggi försvann.

Och innan boken är slut får han faktiskt också en indikation om vart Beggi försvann. Inom ramen för den andra undersökining, som är bokens kriminalgåta, hittar han av en slump benrester från ett barn, funna i en rävlya på andra sidan det fjäll där man förgäves letade och letade.

Under sina helt privata forskningar om händelser i sitt eget förflutna kommer han också i kontakt med en annan gåta från sina gamla hemtrakter. Dess ram, också den dramatisk, är dock inte själva kriminalgåtan. Under ett av de häftiga och svårförutsägbara oväder, som då och då drabbar de här delarna av Ísland, skingras en grupp brittiska soldater, och några av dem försvinner. En del av dem omkommer, men till slut hittar man allihop.

Det märkliga är att en ortsbo, Matthildur, rimligen mer förtrogen med natur och väder, på väg över fjället till sina föräldrar samtidigt försvinner fullkomligt spårlöst och aldrig sedan återfinns. Ingen av de nämnda brittiska soldaterna har sett till henne, och skallgången ger inget resultat.

När Erlendur årtionden efteråt börjar intressera sig för den här historien, är också Matthildurs make, Jakob, död sedan många år – han omkom under en storm som slog sönder den lilla fiskebåt han och en annan fiskare var ute i.

Men Erlendur ger sig inte, vägledd av en instinkt att det kan ha skett något annat än det som syntes ske, och börjar söka upp den ene efter den andre av dem som kände Matthildur och Jakob och som kan tänkas minnas något om de här händelserna, bland dem också Jakobs fiskepartner under en period, den nu mycket åldrige Ezra. Ezra är högst motsträvig, och man förstår så småningom hur ont det här grävandnet i det förflutna gör i honom.

Erlendur blottlägger ändå en historia, som i sina avgörande delar är fullkomligt vidrig men ändå inte känns konstruerad. Var Matthildurs kropp återfanns av Erlendur hade jag själv dock anat mig till; det finns en ledtråd utlagd av författaren tidigare i handlingen.

Till det intressanta med den här kriminalhistorien, som under större delen av sitt förlopp verkligen inte utmärks av de moderna deckarnas övermått av action, hör, utöver upplösningen, också att Erlendur aldrig ens överväger att sätta fast gärningsmannen och ställa honom inför rätta. Han drivs av sanninglidelse, av viljan att se varför det som hände skedde.

Min enda invändning mot den här historien är att författaren ibland låter det mödosamma grävandet i vad som skedde avlösas av scener ur den här historiens då. Det ger närvarokänsla – men det är ju bara författaren, inte hans utredare, som kan återskapa det förflutna på det här sättet.