Kumm, Björn: Uppdrag världen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.