Pribojszki, Mátyás: Flavours

Som jag skrev i min donaurapport från Budapest, hittade jag där, i närheten av Saluhallen, en bra musikaffär, specialiserad på folkmusik, world music, jazz med mera. När jag frågade killen som jobbade där, om det fanns ungersk blues, lyste han upp och plockade fram Mátyás Pribojszki Band med “Flavors” (PMCD 002/2004 – jag gissar att PM = Pribojszki Mátyás; ungrarna skriver själva sina namn med efternamnet först).

Matyás Pribojszki har spelat blues sen han var 15 och har flera CD med olika konstellationer bakom sig. Det band han spelar ihop med här består av Pribojszki, munspel och sång, samt Csaba Pengö, bas, Eric Kovács, keyboards och József Adamecs, trummor och percussion. Pengö och Adamecs är primärt jazzmusiker, och Kovács har aldrig tidigare spelat i ett bluesband, vilket faktiskt märks.

Till gästartisterna ska jag återkomma i den ordning de uppenbarar sig.

När jag sätter på CDn och försöker placera musiken, ger mig den första låten, “Mátyás Walks”, omedelbart associationer till John Mayall och The Bluesbrakers, men under låtens lopp går tankarna också till tidig rock-n´-roll och dess föregångare, rythm-n´-blues. Här spelar den första gästartisten, Gabor Szücs på gitarr. Låtarna med gästartister har genomgående extra kvalitéer på den här CDn.

Jag tittar på de genomgående engelskspråkiga låttitlarna – “Beauty Queen”, “Wet Lips”, “She´s 19″ – och finner dem banala. Men så inser jag, att texten till “She´s 19″ är ett lån från Muddy Waters – Pribojszki har satt ny musik till den – och konstaterar, att så här ser ju också de amerikanska bluestitlarna ofta ut. I musiken till “She´s 19″ finns, föga förvånande med tanke på musikernas bakgrund, tydliga jazzinfluenser.

Nästa låt, “Wet Lips”, har också jazzinfluenser men är åter igen den där blandningen av Mayall-blues och tidig rock-n´-roll.

“Danger Zone” är en låt av den amerikanske bluesartisten Percy Mayfield, ingen av mina husgudar men förr använd som låtskrivare av Ray Charles.

“Beauty Queen” sägs enligt konvolutet vara inspirerad av Junior Wells. Här slår jazzen igenom igen. Och hör jag inte ett litet stänk av latino?

“TV Boogie” är hederlig boogie men med munspel som huvudinstrument.

En riktigt bra låt är “I Heard the News”, där gästartisten Mike Sponzas hetsiga gitarrspel lockar också Mátyás Pribojszki till nya höjder.

“It´s All the Same” är traditionell, hygglig blues både till form och textinnehåll.

“Kenny´Theme” är inspirerad av Kenny Burrells “Chitlins con Carne” från 1967 – åter igen alltså en jazzinfluerad låt.

Den kanske bästa låten på CDn är “Get Myself Together”, en kraftfull, svängig traditionell blues, där gästartisten Ian Siegal inte bara spelar slidegitarr utan också sjunger, bra, med, god amerikansk accent. När man hör Siegal sjunga, slås man av att det är munspelet, inte sången, som är Pribojszkis bästa gren.

Med den låten som bakgrund ter sig den avslutande “What You Give” som lite mesig – men den tar sig på slutet.

Sammanfattningsvis: ingen höjdarskiva men ändå rolig att lyssna på.

Och en avslutande reflektion: När hörde ni ungersk musik sist (om vi nu bortser från Béla Bártok och Franz Liszt)? Svensk musikimport är absolut skruvad, ensidigt riktad mot USA och i någon mån den övriga anglosaxiska världen. OK, world music går mot den här strömmen – man hittar godbitar från andra håll både i P1s “Klingan” och i välsorterade skivaffärer.

Men ändå. Det görs säker mycket bra musik i till exempel Ungern, utan att vi någonsin kommer i kontakt med den. Jag är ju inte mycket för EU, men kunde inte den där byråkratin börja subventionera kultur i stället för jordbruksprodukter?

Går det inte att sälja skivor med namn som Pribojszki, Pengö och Szücs? Nähä. Men att föra ett politiskt samtal över de europeiska språk- och nationsgränserna klarar vi?