Hogan, P J: Peter Pan

J M Barrie gav redan 1911 ut sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, vars titel senare förkortades till ”Peter Pan”.

Senare har Walt Disney’s version av den här berättelsen inte bara spritts utan tagit över. 1953 kom hans animerade långfilm ”Peter Pan”, och i dess spår följde en rad bilderboksversioner, som även jag – på den tiden ombud för Folket i Bild, i vars serie av FiBs Gyllene böcker ”Peter Pan” ingick – läste och som präglade min bild av Peter Pan.

Senare har jag bland annat sett en dramatisering, signerad Armin Kerber, på Uppsala stadsteater och då skrivit både om föreställningen och de olika bokversionerna.

Men det finns även en amerikansk spelfilmsversion från 2003, signerad P J Hogan.

Den är i många stycken följsam mot ursprungsberättelsen – hunden Nana följer till exempel inte med till Landet Ingenstans (Neverland).

Annars lyckas den förbluffande väl med att trovärdigt återge till exempel berättelsens många flygfärder. Trickfilmstekniken medger också att den pyttelilla älvan Tingeling spelas av en levande skådespelerska, Ludivine Sagnier.

Den androgyna Peter Pan-figuren, pojken som aldrig vill bli stor, spelas av Jeremy Sumpter, som har en nästan flickaktig skönhet, och hans kvinnliga motpart Wendy Darling, som fortfarande är en äventyrslysten tolvårig tjej men känner av de begynnande tonårens dragningskraft till det motsatta könet, av Rachel Hurd-Wood. Även de som spelar hennes småbröder John och Michael (Harry Newell respektive Freddie Popplewell) passar för uppgiften. Liksom i teateruppsättningen på Uppsala stadsteater spelas deras pappa Mr Darling och Kapten Krok av samme skådespelare, i filmens fall Jason Isaacs.

Barrie’s grundberättelse är mer mångbottnad än Disney’s film- och bilderboksbearbetningar, men P J Hogan lyckas (med manushjälp också av Patrick McCormick) åter göra berättelsen om Peter Pan sådan den ursprungligen var: Den här sagan handlar inte bara om barnets olust inför att ta vuxenansvar utan också om att inte vilja bli vuxen i meningen att knyta band till någon av motsatt kön. Och inte nog med det senare: Den innehåller också ett häftigt svartsjukedrama om Peter Pans gunst mellan Wendy och älvan Tingeling.

Barnen Darling lockas av Peter Pan med till ett fantasiland med sjörövare och indianer och ett gäng förvildade borttappade pojkar och en människoätande krokodil, och de här äventyren är precis så hisnande som alla fantasiäventyren jag minns från motsvarande ålder.

Alltsammans är väl gestaltat, men jag har möjligen den anmärkningen att de två striderna med Kapten Krok är så långa och detaljrika, delvis snåriga, att åtminstone en yngre publik kan ha svårt att greppa dem. Fast å andra sidan innehåller ju den här storyn – som jag nyss har skildrat – hur som helst element, som denna yngre publik är obekant med.

Och slutet görs som Barrie avsåg: barnen Darling återbördas till sina längtande föräldrar, som faktiskt också tar hand om de borttappade pojkarna. Och kvar blir då – för evigt ensam – Peter Pan, pojken som aldrig vill bli stor.