Lindgren, Barbro: Jättehemligt

Barbro Lindgren är en författare som alltid har skivit både barnböcker och vuxenböcker, men jag skulle inte vilja säga att gränserna mellan de här kategorierna alltid är så knivskarpa.

Hon blev från mitten av sextiotalet en av det KF-ägda Rabén & Sjögrens stora barnboksförfattare men kom också att själv engagera sig i barnboksbranschen: Tillsammans med förra R&S-chefen Marianne Eriksson startade hon R&S-satelliten Eriksson & Lindgren, ett förlag som numera åter har uppgått i Rabén & Sjögren. Hennes många barnboksfigurer som Mattias, Loranga, Masarin och Dartanjang, Sparvel, Max (en dundersuccé tillsammans med illustratören Eva Eriksson), Benny och andra är kända och älskade.

Som vuxenförfattare är hon förvisso också läsvärd men har inte haft lika lätt att slå igenom. Jag kan tänka mig att det var kontakten med en intresserad och engagerad förläggare som i det fallet förde henne till Karneval förlag, och det här samarbetet har uppenbarligen fallit så väl ut, att hon nu också har börjat låta Karneval nyutge några av sina gamla barnböcker, till exempel den trilogi som börjar med ”Jättehemligt” (ursprungligen utgiven på R&S 1971, ny upplaga på Karneval 2011).

I den här trilogin skildrar Barbro Lindgren sitt eget liv från tio- till femtonårsåldrn, alltså den tid då hon går från att vara flicka till ung kvinna. Miljön är en av Stockholms utkanter, men som så många stockholmare har Barbro Lindgren också familjerötter någon annanstans, till exempel i östra Småland, således inte så långt från det Öland där hon bor i dag.

Barbro Lindgren är konstfackutbildad och har gjort egna kongeniala illustationer till många av sina böcker, men den nya Karneval-utgåvan av ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” skiljer ut sig genom att vara illustrerad med mängder av svart-vita fotografier ur hennes egen fotosamling. Det är naturligtvis i en mening ett plus, men det får också en speciell effekt: Det blir nu mycket tydligare att det faktiskt är fråga om en självbiografi, inte en skönlitterär fantasiskapelse. Men när jag ser fotot av lillbrorsan, Kjellegubben, inser jag också hur exakt, med kariaktyrtecknarens knorr, hon har ritat honom och hans kinder.

Det är möjligt att Barbro Lindgren har kvar dagböcker från den tid hon skildrar, i ”Jättehemligt” med början under sent 1940-tal, men även om kapitlen är korta och lite dagboksartade, har handlingen dragits samman till temata och skeenden. Språket – jag är jämnårig med Barbro Lindgren, född 1937 – är också moderniserat jämfört med hur vi skrev i den åldern.

Men de som skildras i den här boken – kompisen Ingrid, den helt oregerlige Anton och alla de andra – har alltså funnits på riktigt. Och den där våndan som under en tid hindrade bokens jagperson från att gå till skolan var alltså en svår depression, bekänner Barbro Lindgren i sitt efterord.