Bergman, Ingmar: Såsom i en spegel

Jag såg Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” redan när den kom 1961. Därefter har jag sett den flera gånger, senast nu på DVD.

Filmen är mycket vacker i Sven Nykvists foto. Dess exteriörer är hämtade från det Fårö som sedan blev mer än ett sommarviste för Bergman. Innehållsmässigt är den ett kammarspel: handlingen utspelar sig inom loppet av något dygn, och de agerande är fyra: änklingen och författaren David (Gunnar Björnstrand), självupptagen och registrerande, hans schizofrena dotter Karin (Harriet Andersson), Karins man, läkaren Martin (Max von Sydow) och så Karins yngre bror Fredrik, kallad Minus (Lars Passgård). Handlingsförloppet skulle kunna beskrivas mycket enkelt: Karins schizofreni förvärras till den grad att hon förs till sjukhus av en ambulanshelikopter som landar likt den spindel hon i sina sjukdomsföreställningar ser som Gud. Resten är till största delen de övriga agerandes reaktioner, självinsikt och föreställningar om verkligheten.

Det är det senare som gör ”Såsom i en spegel”, belönad med en Oscar för bästa utländska film, så svåranalyserad för en bedömare, som saknar förankring i den religiösa föreställningsvärld som präglar både den här filmen och de följande bergmanfilmerna, ”Nattvardsgästerna” och ”Tystnaden”. Det vill säga, Davids reaktionsmönster är i alla fall om inte försvarbart så i alla fall begripligt: hans ständiga flykt, till barnens stora besvikelse, utomlands, författarens benägenhet att utnyttja allt, till och med dotterns sjukdom, i sitt eget skrivande, hur han hejdade sig på randen till ett självmord, hur han på grund av det som händer till slut kommer på talefot med sin son (”Pappa talade med mig”). Men det som händer med dottern, Karin, blir svårare att analysera, så fort man lämnar makens/läkarens angreppssätt, att med en spruta tillfälligt besvärja de demoner som har tagit hustrun i besittning och i stället försöker analysera de syner hon ser, bland annat genom att stirra in i en tapet. Här lämnar oss Bergman i valet mellan en rationell förklaring – Karins tillstånd förvärras hastigt när hon läser det pappan, utan minsta skyddsräcke, i sin dagbok har skrivit om hennes sjukdomstillstånd – och en irrationell, den som speglas i Karins sjukdomsföreställningar.

Att det handlar om just ett val betonas av filmens själva titel, som är ett citat hämtat ur ”Första korintierbrevet” 13: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.”