Webster, Jean: Pappa Långben

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.