Balladen om Gustav Blom

”Balladen om Gustav Blom”, även kallad ”Balladen om Gustav Blom från Borås”, publicerades i samlingen ”Ultra Mar”, 1936, men den lär ha tillkommit redan 1928, under Evert Taubes halvårslånga tjänstgöring på M/S Mirrabooka till Australien via Panama och Californien.

Så vitt jag förstår hävdade Taube att han i visans form återberättade en sann historia. Ännu mer intressant är att han låter Gustav Bloms historia ända i en antirasistisk sensmoral:

Balladen om Gustav Blom
Text och musik: Evert Taube, 1928, i publicerad form 1936 (i samlingen ”Ultra Mar”)

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord

Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.

Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

På skiva sjöng Evert Taube in den här sången 1936 (Columbia DS 950).

Sången återfinns i Evert Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.