Taube, Evert: Den Ultimate Evert Taube Samlingen, CD 8

Också på CD 8 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) finns ett par alternativa inspelningar av låtar som vi har mött tidigare i den här samlingen: ”Brevet från Lillan” och ”Jag är fri, jag har sonat”.

Men där finns också ”Byssan lull”, en visa ur Evert Taubes allra första vissamling, ”Sju sjömansvisor och Byssan lull” (1919). Taube sjöng dock in den på skiva först 1936, på Columbia DS 963.

”Byssan lull” är ett exempel på att Taube inte så sällan lånade och bearbetade förefintligt vismaterial. Orden har en traditionell förlaga, och melodin är en variant av ”Ro, ro till fiskeskär”.

Byssan lull

Text: Evert Taube, 1919 (bearbetning av traditionell text)
Musik: Trad, en variant av ”Ro, ro till fiskeskär”

Byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen,
byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.

Byssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor,
byssan lull, koka kittelen full.
på himmelen vandra tre stjärnor,
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

Byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven,
byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven.
på Stora Ocean,
på Lilla Skagerack
och långt upp i Bottniska viken.

Byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen,
byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
den andra är en brigg,
den tredje har så trasiga segel.

Byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer,
byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken den röda.

Byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda,
byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda.
Den förste är Gud Far,
den andre är hans Son,
den tredje är god Jungfru Maria.

1936 spelade Evert Taube in också ”Balladen om Ernst Georg Johansson” (Columbia DS 104, ibland kallad ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” – fast även om nu Ernst Georg Johansson kom från Bohuslän, utspelas inte handlingen där utan i det Argentina där ju både Evert Taube och hans alter ego Fritiof Andersson, med på ett hörn öven i den här visan, också hade vistats.

Balladen om Ernst Georg Johansson

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aries, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort
och även spela tärning på denna fjärran ort.
I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå
och falla mellan borden, där mörka flickor gå.
Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,
jag mötte där en timmerman, som efterseglad var,
han knogade som stallknekt på stadens hippodrom,
han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson.

Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför,
vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör,
men allt var här så billigt, och allting fanns att få
från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,
och in genom dörren, som ständigt öppen stod,
kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.
Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann,
och timme efter timme på denna krog förrann.

Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut.
Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på Pampas ut!
Han hade lärt sig rida i sina unga dar
och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far.
Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar
och dricker sista droppen av vinet vi har kvar,
sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv
och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv.

Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns,
och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns!
Estáncian La Posta – dit var det resan gick,
och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick.
Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål,
hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål.
Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in
i rummet, där hon bodde, och spela mandolin.

Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll,
men dagen efter blev jag utmanad på duell.
Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod,
och med sin dolk i handen han frestade mitt mod.
Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand,
som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland.
Då sprang min vän emellan och ropte: Atención!
Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson.

Nu flydde alla andra från trakten i galopp,
och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp.
– ”Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?”
– ”Nej”, svarade han stilla, ”bekymra inte dem,
men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har,
och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar,
och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,
och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar.”

På skiva spelade Evert Taube in den här balladen 1936, på Columbia DS 1004.

”Balladen om Gustav Blom”, även kallad ”Balladen om Gustav Blom från Borås”, publicerades i samlingen ”Ultra Mar”, 1936, men den lär ha tillkommit redan 1928, under Evert Taubes halvårslånga tjänstgöring på M/S Mirrabooka till Australien via Panama och Californien.

Så vitt jag förstår hävdade Taube att han i visans form återberättade en sann historia. Ännu mer intressant är att han låter Gustav Bloms historia ända i en antirasistisk sensmoral:

Balladen om Gustav Blom
Text och musik: Evert Taube, 1928, i publicerad form 1936 (i samlingen ”Ultra Mar”)

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord

Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.

Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

På skiva sjöng Evert Taube in den här sången 1936 (Columbia DS 950).

Betydligt muntrare i tonen är sången om Calle Lång, ”Portugis”, även kallad ”Calle Lång dansar Portugis”:

Portugis

Text och musik: Evert Taube, 1928

Klart för Portugisen nu!
Pass på! Håll takten, kära du!
Och fram med vänstra foten!
Rak i ryggen!
Armen opp!
Akta glasen!
Byt nu fot!
Sväng nu åt höger –
dansa mot
och vifta nu med skörten i en kort galopp!
Framåt-nedåt böj!
På vänstra foten höj
och tro nu att du smyger efter flickan!
Händerna opp!
Akta brickan,
jag ber!
Krögarn ser,
fast han sitter där och ler.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Glasen de klirra och flaskorna klinga
och gafflarna hoppa på servisen!
Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Hur kan han irra och stirra och svinga
och svänga och sno i Portugisen!

Där gick glasen knall och fall!
Se, Calle dansar på kristall!
Hur skall väl detta sluta!
Se, han faller
i extas!
Ser för sina
ögon nu
en vacker portu-
gisisk fru!
Nu dansar han i Lissabon på stort kalas!
Ser markiserna
bland portugiserna
och hör båd’ kastanjett och mandoliner!
Märk vilken ståt, vlika miner!
Jag tror
du är stor
uti Portugal, min kära bror.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång…

”Portugis” sjöngs in 1928 av Evert Taube på Columbia 8556.

Den här allra sista CDn i serien innehåller förstås också en del sånger med anknytning till Sverige, främst bland dem ”Serenaden i Prästgatan”, även kallad ”Blondin med de rosende kinder”:

Serenaden i Prästgatan

Text: Evert Taube, 1928
Musik: Trad i berarbetning av Evert Taube

Ah, ah, haha! mina bröder!
Ett fönster står öppet åt söder!
Undan gardin! Fram min blondin!
Skynda, mitt hjärta förblöder!
Stjärnan på himlen den höga
sig speglar förtjust i ditt öga!
Är hon blondin? Ja, hon är fin!
Dock solosång båtar oss föga.
Men stuprännan ger
en chans, kavaljer!
Jag klättrar opp och sedan ner!

Blondin med de rosende kinder
och gyllne böljande hår!
Med barm lätt beslöjad och trinder
du i ditt fönster står.
Prästinna i Prästgatans vimmel
låt upp din port och sal,
ty längs stuprännan upp till din himmel
är vägen allt för hal.

Ah, ah, haha! Vilken lycka
att henne i famnen få trycka!
Men, vad jag tror, stuprännan, bror,
skulle dig bringa en krycka.
Minst, käre bror – den kan brista
av tyngden – och sedan en kista
bleve det rum där du så stum
fick vila – och vi finge rista
på din sarkofag –
det är mitt förslag –
en sista strof ifrån vårt lag:

Blondin med de rosende kinder…

Min sköna, vi lyfta på hatten,
nu gå vi, nu ge vi er katten.
Livet är kort, lek det ej bort,
spara på ljuset om natten!
Gubbar, kvarteret är Venus!
Ja visst, men likväl blott ett stenhus
och poesi finns ej däri!
Här står jag som Hans Alenius
och kyligt här drar –
men flickan är rar,
jag stannar kvar, man är väl karl!

Blondin med de rosende kinder…

Evert Taube sjöng in den här 1928, under titeln ”Blondin med de rosende kinder”, på Columbia 8557.