Bauman, Schamyl & Arvedson, Ragnar: Maj på Malö

Mitt intresse för Evert Taube och hans musik har fått mig att se också TVs matinévisning av Schamyl Baumans och Ragnar Arvedsons film ”Maj på Malö” (1947).

Idén bakom Rune Waldecranz’ och Ragnar Arvedsons manus är helt enkelt att göra en film med sångerna i Evert Taubes vissamling ”Ballader i Bohuslän” (1943), främst där förstås ”Maj på Malö”, som viktigt inslag. Jag har väl hört bättre versioner både av titellåten ”Maj på Malö” och av den avslutande ”Min älskling, du är som en ros”, båda framförda av Bernhard Sönnerstedt, som i filmen spelar fiskaren Olle Tärna (!) som även han suktar efter Maj på Malö, men visst får vi en hel del taubevisor till livs, bland annat som dansmusik: ”Sommarnatt” (”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rose-Marie”, ”Rönnerdahls polka”, ”Havsörnsvals” och ”Vals ombord” (”Tonerna de gå”). Och det är ju trevligt.

Trevliga är också filmbilderna, signerade Sven Nykvist, dock inte tagna vare sig på handelsman Flinks Flatön eller på Majs Malö utan i Kungshamn, Hunnebostrand, Smögen, Långedrag samt kring Hållö fyr.

Men tjusigt är det ju, särskilt när man får se Maj på Malö (Inga Landgré) på ständigt blanka vatten. Fast som gammal kustbo tror jag förstås inte att någon Maj i den miljön någonsin skulle ha varit så oförsiktig att hon hade låtit ekan flyta ut från land – men den måste väl det för att sen kunna räddas av Janne Flink (Olof Bergström), den som hon i filmens slutscen gifter sig med i kyrkan.

Handelsman Flink (i filmen spelad av Ludde Gentzel) känner vi förstås till genom Taube, men sonen, Janne, är en nykomling i filmversionen. För öborna är Janne okänd, eftersom han försvann i unga år, innan Flink kom till ön och öppnade sin handelsbod där. När det begav sig försvann Janne efter att ha stulit pengar, som fadern sedan måse ersätta.

Kvar hos pappa Flink finns ändå en drömbild av sonen som försvann, och när denne nu äntligen som stilig unga man iförd kaptensuniform kommer hem, blir han alldeles salig.

Kaptensuniformen är fejk, en del av en bluff iscensatt tillsammans med den skumme kumpanen Marseljäsen (Kolbjörn Knudsen). Men alla på ön låter sig bedras av skenet, som åtminstone från början är ett led i just ett bedrägeri.

Janne dras av sin attraktion till Maj dock åt ett annat håll, att lämna sitt kriminella förflutna bakom sig, och ger rent av öns fiskare idén att tillsammans satsa kapital i en stor fisketrålare. Och då lägger fiskarena upp sina surt förvärvde pengar och ger Janne i uppdrag att inhandla en trålare – man förutsätter också allmänt att ”kaptenen” ska föra befälet på deras nya båt.

När de hopskramlade pengarna plötsligt saknas i handlar Flinks kassaskåp och sonen inte kommer hem som väntat från sitt rekognoserignsuppdrag, tror fadern det värsta och berättar det han misstänker för Maj – som dock vill ge Janne en chans. Och sen blir det hon som upptäcker den slemme Marseljäsen med de stulna pengarna. Hon är rent av nära att kunna ta dem tillbaka men blir upptäckt och medtagen på hans flyktbåt. När den går på grund och i läck, lämnar Marseljäsen Maj på vraket och smiter själv i en jolle, givetvis med pengarna med sig.

På havet kommer då den av olyckliga omständigheter försinkade Janne och räddar henne, varefter de tar upp jakten på tjuven. Han tar sig i land på en klippö och tar sin tillflykt till en fyr. Men Janne hinner förstås upp honom längst uppe i fyren, där han besegrar sin gamla bovkumpan. Varefter också Maj kommer dit upp, bekännelsen kommer och de omfamnar varann.

Och sen slutar det alltså i kyrkan, men det har jag ju redan berättat.