Jag är fri, jag har sonat

Evert Taubes figur Fritiof Andersson, som bland annat förekommer i ”Tango i Nizza”, förekommer också i ett mer vådligt äventyr i ”Jag är fri, jag har sonat” från 1926.

Jag är fri, jag har sonat

Text och musik: Evert Taube, 1926

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär –
och då vet man hur illa det går.

Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Paséo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.

I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.

Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!

Taubes ordval kan förvisso ibland diskuteras, men man kan knappast klandra honom för bruket av ordet ”neger” i den här visan. Dels har texten ingen anstrykning av rasism, dels användes ”neger” allmänt som beteckning på mörkhyade människor både 1926, då Taube skrev visan, och till exempel under femtiotalet, då jag själv växte upp och för första gången mötte något då fortfarande så ovanligt som en människa med mörk hud. Med detta vill jag absolut inte bestrida att det fanns rasism i Sverige både under Taubes tjugutal och mitt eget femtital, bara att beteckningen ”neger” på den tiden inte nödvändigtvis hade någon sådan innebörd.

Taube spelade in ”Jag är fri, jag har sonat” 1928, på Columbia 8558.

Sången återfinns i Evert Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.