Taube, Evert: Den Ultimate Evert Taube Samlingen, CD 1

I vår skivsamling finns oerhört mycket av och med Evert Taube: LP-skivor med honom själv, inspelningar av hans sånger gjorda av olika svenska artister, bland dem hans son Sven Bertil Taube, i vårt musikbibliotek en hel avdelning med hans sångböcker. Och vårt bibliotek innehåller också några av hans skönlitterära böcker, ofta med reseminnen.

Evert Taube (1890-1976) är en av de stora svenska vispoeterna. Naturligtvis hade också han sina begränsningar, och naturligtvis hittar man även hos honom inlån från andra, material som han ändå har lyckats göra till sitt eget. Men häpnadsväckande många av hans sånger rymmer en skönhet, en kombination av text och musik, som söker sitt motstycke.

Det finns två stora CD-samlingar, en fullständig och en ofullständig, med Taubes alla visor som jag brukar släpa med ut till vårt sommarhus i Öregrund varje vår när vi flyttar ut till kusten. Det hör till sommaren att då och då sitta på glasverandan och lyssna på Taube.

Den ena, som jag ska återkomma till, är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, som jag nu ska skriva om, CD för CD – det finns sammanlagt åtta – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Men för all del, för den som till exempel söker en taubeljudkuliss till cognacen på sin glasveranda duger det här urvalet gott.

CD 1 i den här serien börjar i så fall lämpligt somrigt med ”Vals i gökottan” från 1936:

Vals i gökottan

Text och musik: Evert Taube, 1936

Fjärden ligger blank som ett nybonat golv,
solen går ur havet och häggarna doftar
och bofinken i busken, som sov klockan tolv,
vaknar nu och kvittrar, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt.
Nu går vi i båten och skjuter ifrån.
Vi ska ro till Ängholmars blommande stränder
med frukost för oss bägge och med grammofon
ska vi fira gökottan ni och jag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst!
Fröken, västergök är bästergök,
norrgök är en torr och tråkig gök,
men södergöken är dödergök
och östergöken han är tröstergök,
men fröken, göken gal i väster nu!
Hör ni inte göken nu?
Kuku!

Titta ner i vattnet så klart som kristall
löjorna och spiggen de spritta och sprattla
och taltrasten han sjunger i sportstugans tall
och där bort i vassen går gäddans svall.
Ljuvliga och strålande junidag,
se hur solen glittrar på träden och böljorna!
Änderna med ungar fly för årornas slag.
Tyst, vi ligger stilla ett litet tag.

Hör, hör, hör göken, fröken, göken gal i väst…

(Columbia DS 1003, 1937)

Den här sången, med sin smittande melodi, är ett av många exempel på att Taubes skärgårdspoesi är konkret och iakttagande, inte bara idylliska fraser.

Ytterligare ett exempel på detta är ”Vals på Ängön”:

Vals på Ängön

Text och musik: Evert Taube, 1943

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här!

Höstrågen böljar och vårsådden gror,
det doftar från blommande vallar.
Ekarna slöjas med ljusgröna flor
och frömjöl från granar och tallar
sprides med vinden.
Innanför grinden
prunka syrener i lila och vitt.
Solen den skiner,
höns och kaniner
skingras när unghästen kommer i skritt.
Kom snart, min vän, du som håller mig kär!
Sommar’n är här.

Livet blir skönt som en ros i sin knopp,
när glädjen, när sången får vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här.

(Sonora 7132, 1943)

Men Taubes egna erfarenheter och även hans vispoesi omfattade många andra landskap än bara det svenska:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube, 1957

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.
Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke som jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

”Den kallas lössjord”, sa jag, ”den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.”
”Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.”
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikedom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

(Columbia DS 1060, 1937)

Taubes äventyr i Latinamerika får vi anledning att återkomma till, men jag kan ju ändå nämna, att den här CDn också innehåller hans ”Den sköna Helen” eller ”Flickan i Peru” från 1921.

Till Italien, där han vistades i långa perioder, hade Taube ett lite annat och mer njutningsyllt förhållande. Ett gott exempel på detta är hans kända visa med nakna damer, häpnadsväckande frivol för att vara skriven 1938 – men damerna var ju amerikanskor, inte italienskor.

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Vackra kvinnor hade den här skalden öga för, och han föreföll inte heller att tvivla på sin egen förmåga att attrahera dem. Åt det senare kan vi le, men fastän jag har intellektuella invändningar mot den kvinnosyn som präglar sångtexten, finner jag den här sången ganska rar:

Rosa på bal (även kallad Fritiof och lilla jag)

Text och musik: Evert Taube, 1940

Tänk att jag dansar med Andersson,
lilla jag, lilla jag,
med Fritiof Andersson!
Tänk att bli uppbjuden av en så’n
populär person!

Tänk, vilket underbart liv, det Ni för!
Säg mig, hur känns det att vara charmör,
sjöman och cowboy, musiker, artist…
Det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist, fröken Rosa,
har man som Er kavaljer.
Vart jag än ställer min kosa,
aldrig förglömmer jag Er.

Ni är en sångmö från Helikons berg.
Åh, fröken Rosa, er linje, er färg,
skuldran, profilen med lockarnas krans,
ögonens varma glans!

Tänk, inspirera herr Andersson,
lilla jag, inspirera Fritiof Andersson!
Får jag kanhända min egen sång,
lilla jag, nå’n gång?

”Rosa på bal”, vackert namn, eller hur?
Början i moll och finalen i dur.
När blir den färdig, herr Andersson, säg,
visan Ni diktar till mig?

Visan om Er, fröken Rosa,
får Ni ikväll till Ert bord.
Medan vi talar på prosa
diktar jag rimmande ord.

Tyst! Ingen såg att jag kysste Er kind.
Känn hur det doftar från parken av lind!
Blommande lindar kring månbelyst stig…
Rosa, jag älskar dig!

(Sonora 4010, 1940)

”Linnéa” däremot är en enkel och vacker kärleksförklaring till någon som förefaller att vara i samma ålder som sångens brevskrivare:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Den här gången avslutar jag min taubeexposé med ”Nigande vals”. Lite gubbig är också den, men ändå ganska rar.

Nigande vals

Text och musik: Evert Taube, 1942

Här sitter gummor som ingen rubbar
och här står gubbar som gamla stubbar,
jag tror jag lubbar,
nej jag tror jag skubbar
med dig min jänta till nästa bal.
Bland sköna flickor blir gummor gröna
och gamla gubbar de börjar stöna,
men jag ska dansa med dig, min sköna,
så golvet gungar, sa Rönnerdahl.

Opp min lilla flicka! Än är du ung,
skynda dig att dansa, dansa och sjung
innan du också blir gammal och tung
dansa, min vän, och sjung!
Hjärtat, lungorna och levern mår bra,
om du dansar minst var åttonde da’,
glad och munter ska människa va’,
det vill vår Herre ha!

Våren ger blommor, sommarn ger hö,
hösten är kärv, vintern ett fördärv.
Skynda dig, min flicka sjung och var djärv,
innan de rosor vissna och dö
på din kind så varm och din unga barm
ännu blommar, lilla mö!
Hej, musikanter! Såg ni på den!
Såg ni hennes steg? Såg ni hur hon neg?
Å, nu tror jag alla gummorna teg!
Hoppsan! Här valsar Rönnerdahl än!
Sina femtio år fyllde han igår. Sjutton hans lilla vän!

(Sonora 9005, 1942)