Nuder, Pär: Stolt men inte nöjd

Jag har ingen särskild relation till Pär Nuder. Vi har naturligtvis träffats men egentligen aldrig samarbetat eller haft konfrontationer om något. Göran Persson har jag under en ganska lång period, trots våra olikheter, haft en bra personlig relation till – ända till dess att EMU-frågan gjorde att jag blev persona non grata. Men Pär Nuder har jag liksom aldrig hört av ens om baltikumfrågan, som han skriver om i sin ”Stolt men inte nöjd” (Norstedts, 2008) – jag tänker då inte främst på att han liksom jag har estniska rötter (hans pappa, Ants Nuder, kom från Estland) utan på att jag var det socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och att Göran Persson, som Pär skrev tal åt bland annat i dessa frågor, vid VU-sammanträdena var uttalad fan av mina skriftliga rapporter.

Nu blir jag nästan häpen när jag läser det Nuder inledningsvis skriver om sina estniska rötter, och allt efter som jag läser ”Stolt men inte nöjd”, framstår de här delarna mer och mer som de mest personliga i boken.

Det som nämligen utmärker större delen av ”Stolt men inte nöjd” är avsakanden av nerv, glöd, övertygelse. Bara ett par gånger brister det, av begripliga skäl, för Pär Nuder.

Det ena tillfället är när Göran Persson, vars skugga och skyddsling han länge var, efter det att Nuder hade blivit finansminister tar sin hand ifrån honom. Det där känner jag igen: plötsligt finns man inte; man är en som har svikit.

Det andra är när Mona Sahlin efter valförlusten drar undan mattan under hans fötter och i stället tillsätter Thomas Östros som ekonomisk talesman. Jag fanns inte i närheten av de agerande under den perioden, men jag skulle våga satsa en slant på att Pär Nuders version av hur det gick till i viktiga avseenden är korrekt. För egen del hyser jag inga politiska sympatier för Pär Nuder, men mitt moraliska jag uppreser sig mot hur det gick till.

Samtidigt borde inte just Pär Nuder bli förvånad. Stora delar av de memoarbetonade delarna av hans bok skildrar en politisk värld – en apparatvärld, en (till mycket stora delar) grabbvärld – som är mig så främmande att jag inte vill tillhöra den. Mängder av stora politiska frågor passerar revy utan att man riktigt får klart för sig vad just Pär Nuder ville och varför han gjorde det. För min del misstror jag både hållningen att man, om man är förtroendevald eller tjänsteman, alltid på något automatiskt vis hamnar på det som för tillfället är den fastslagna partiståndpunkten och aldrig åtminstone redovisar de bärande värderingarna och praktisk-politiska skälen bakom ståndpunkten i fråga.

Jo, visst förefaller han att skriva om sådana kontroversiella frågor som EMU, som vi kan använda som exempel. Även han noterar, liksom jag har gjort, Göran Perssons långvariga inledande skepsis till EMU-projektet (märk väl utan att berätta om hur han själv under den perioden ställde sig till projektet). I Pär Nuder har vi en man som skulle kunna bringa ljus över frågan vad som, främst, fick Göran Persson att vända på kappan, men tji! Också folkomröstningskampanjen (där jag för övrigt tillhörde ledningen för Socialdemokrater mot EMU) finns med, men Nuder sätter, på ett sätt som nästan känns som medveten taktik, punkt med det tragiska mordet på Anna Lindh. På så sätt behöver han aldrig analysera varför omröstningen gick som den gick.

EMU-frågan ger dessutom ett utmärkt exempel på hur medvetet Pär Nuder selekterar människor i politikens centrum som han skriver om respektive inte låtsas om att de ens finns. På ett tidigare ställe i boken nämner han de statsråd han umgås med och gillar i regeringskretsen. I den kretsen finns inte en enda av EMU-motståndarna i regeringen. De nämns senare, i ett problematiserande avsnitt, vid namn, och där får särskilt Leif Pagrotsky sina fiskar varma, även om Pär Nuder lite fegt kryper bakom den döda Anna Lindh.

Andra, som Pär Nuder av den ena eller den andra anledning förmodligen ogillar, nämns över huvud taget inte i den här boken, detta även när de bevisligen har spelat en stor roll för utmejslingen av den socialdemokratiska politiken.

Och det är väl kanske med tanke på författarens (oftast väl dolda) åsikter lika bra.