Fellini, Federico: Julietta och andarna

Likt många andra fångades jag starkt av banbrytande filmer som ”La strada – landsvägen” från 1954 av den italienske filmregissören Federico Fellini (1920-1993).

Också i hans ”Giulietta degli spiriti” från 1965 (”Julietta och andarna”) spelas huvudrollen av hans hustru, den mycket skickliga skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994), men där tar likheterna slut. ”Julietta och andarna” markerar på många sätt ett nytt skede i Fellinis filmskapande.

”Julietta och andarna” är Fellinis första färgfilm, och det är oerhört påtagligt på vilket genomtänkt, ja utstuderat sätt han använder sig av färgen i den här filmen. Färgestetiken präglar minsta detalj, till exempel färgen på klädesplagg och hur den ter sig mot den fond den aktuella scenen utspelas i.

Fellini använde sig länge av Nino Rota som musikalisk parhäst. Sällan har Rotas musik känts så kongenial som i den här filmens många scener som utgör ett slags korsningar av dröm och cirkus eller varieté.

Filmen börjar annars nog så realistiskt: Giulietta förbereder, med hjälp av tjänstefolket (vi rör oss i en överklassmiljö), en romantisk middag med tända ljus tillsammans med sin man som snart väntas hem – det är deras femtonårsdag som gifta. Maken, Giorgio (Mario Pisu), visar sig när han äntligen anländer inte bara ha glömt vad det är för dag – han har också med sig ett märkligt följe som stojande drar in i huset. Redan från början markeras alltså filmhandlingens ovan nämnda karaktär.

Att maken inte förefaller att vara inresserad av den intimitet hustruns försök till romantisk middag för två var ett uttryck för illustreras av att han, när det är läggdags, lägger sig i dubbelsängen iförd både öronproppar och sovögonmask.

Sedan han i drömmen också har uttalat en annan kvinnas namn, börjar Giulietta forska i vem det är maken bedrar henne med och anlitar därvid en privatdetektiv.

Det intresanta med den här filmens handling är emellertid inte den så att säga realistiska sidan av den här saken. ”Julietta och andarna” rör sig i stället i en dröm- och fantasivärld, till vilken jag inte har alla nycklar, eftersom jag inte är tillräckligt förtrogen med den jungianism Fellini vid den här tiden var starkt påverkad av. Men det är heller inte den exakta tolkningen av de olika drömartade scenerna – flera av dem med en lockelse till förbjuden erotik, människor ur Giuliettas omgivande verklighet som dyker upp i gåtfulla och nya och oväntade sammanhang, en barndomsscen – som är det viktigaste i den här filmen.

Viktigare är den av andarna – synerna – marterade Giulietta och det beslut hon genom denna reningsprocess kommer fram till: att inte längre klamra sig fast vid den notoriskt otrogne mannen, i stället i så fall hellre leva sitt liv vidare ensam.