Hitchcock, Alfred: Ung och oskyldig

Att misstankarna faller på – ibland styrs till – fel gärningsman är ju en inte helt ovanlig ingrediens i deckare. Ett exempel på det här greppet är Alfred Hitchcocks film från 1937 ”Young and Innocent” (i USA ”The Girl Was Young”), på svenska ”Ung och oskyldig”. Den bygger på en deckare från 1936 av Josephine Tey, ”A Shilling For Candles” – jag har läst flera böcker av Tey men inte just den här, så jag kan inte bedöma hur mycket av bokens handling som finns bevarad i Hitchcocks filmversion.

En nyckel till svaret på den här filmens who dunnit ges i filmens öppning, ett stormigt gräl mellan ett frånskilt par, hon känd skådespelerska: han anklagar henne för affärer med andra och örfilar henne besinningslöst.

En ung man, manusförfattaren Robert Tisdall (Derrick De Marney) som har nämnts i det här grälet kommer i en påföljande filmsekvens gående på stranden och upptäcker, ledd dit av en skränande flock måsar, skådespelerskans ilandflutna och döda kropp. Han rusar i väg för att hämta hjälp, men två kvinnor som också promenerar på stranden, missförstår situationen. Också polisens misstankar riktas mot honom när det visar sig att skärpet från hans regnrock hittas bredvid den uppenbarligen strypta kvinnan. Misstankarna stärks när han berättar att hans regnrock på något mystiskt sätt har försvunnit.

Tisdall, som vill bevisa sin oskuld genom att hitta den försvunna regnrocken och med hjälp av detta den verklige mördaren, rymmer från polishuset, och det är här den dam, som är en obligatorisk del av många av Hitchcocks spänningsfilmer, kommer in i handlingen: Att hon, Erica Burgoyne (Nova Pilbeam), dessutom är dotter till den lokale polischefen (Percy Marmont) blir här en extra krydda.

Tisdall flyr i hennes bil, och hon tvingas till att börja med mot sin vilja följa med på flykten, men vare sig det nu är hans charm eller argumentation hon faller för – snart deltar polischefens dotter frivilligt i Tisdalls flykt undan polisen och dennes jakt efter den riktige mördaren. Mycket av det här – middag hemma hos polischefen med småbröder till Erica, ett födelsedagsparty hos en gammal faster – skildras småputtrigt trivsamt, annat – som när Erica kommer med mat till Robert, när han gömmer sig i en gammal kvarn, och de spåras dit av polis – så där lagom spännande.

Deras jakt på den försvunna regnrocken som kan leda dem till mördaren ger till slut resultat: Den som uppenbart tycks ha Tisdalls regnrock är en luffare, Old Will (Edward Rigby), och Tisdall lyckas, med visst besvär, identifiera honom genom att ta in på ett natthärbärge. Tisdall lyckas till och med vinna luffarens förtroende; denne säger sig ha fått den, utan skärp, av en för honom okänd man som han inte vet vem det är men nog skulle känna igen.

I regnrockens ficka finns dock en sak som kanske kan leda dem till rätt man: en tändsticksask från ett fashionabelt hotell. Så våra vänner, även luffaren som ju måste vara med för identifikationens skull, beger sig till hotellet där det pågår tedans till ett band där några av medlemmarna är svärtade i ansiktet för att se ut som amerikanska jazzmusiker. Även här finns kostliga scener som när luffaren dansar med Erica för att bättre kunna se dem som finns därinne.

Och då inträffar en av de där sakerna som är så roliga i hitchcocktypen av deckare: en av de här ”negrerna” får syn på luffaren och försöker dölja sitt ansikte, men när detta inte vill lyckas, får han de karaktäristiska tics i ansiktet, som luffaren så väl minns. På det här sättet avslöjad faller mördaren/”negermusikern” samman och erkänner, nu även med poliser närvarande – polisen har spårat våra vänner till det här hotellet.

Robert och Erica håller om varann, och polischefen ler, uppenbart gillande.