Simone, Nina: Wild Is the Wind

Namnet Nina Simone får möjligen obevandrade att tro att hon var fransyska. Hon dog mycket riktigt 2003 i Frankrike, där hon sedan länge var bosatt – men hon föddes 1933 i South Carolina i USA och hette egentligen Eunice Kathleen Waymon. Hon var afroamerikan och starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen. 1970 flyttade hon från USA och angav uttryckligen som skäl att landet var rasistiskt. Nina i artistnamnet lär komma av att en pojkvän kallade henne niña, flicka på spanska, och efternamnet, Simone, snodde hon från skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett på bio – det här var alltså långt före flytten till Frankrike.

Nina Simone är inte bara sångerska utan också pianist, med klassisk skolning i bagaget. Vi förknippar henne mest med jazz och blues, men det finns en bredd hos henne som spränger såna genregränser. Listan över hennes studioalbum är lång, över 20 skivor från 1958 och framåt. När Verve 2007 sammanställde sin 11 CD-box ”Ladies on Verve” (distribution Universal), valde man att låta Nina Simone representeras av ”Wild Is the Wind”, som består av studioinspelningar från 1964 och 1965 (utgiven som LP av Philips, PHS 600-207, 1966).

På den här skivan finns ett intressant exempel på Nina Simones politiska engagemang,

Four Women

Text och musik: Nina Simone, 1965

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is Aunt Sarah
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is Saffronia
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am i?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is Sweet Thing
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother i see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is Peaches

Men också en traditionell ballad som ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair” får en särskild lyster, när den sjungs av just henne.

Skivan rymmer också låtar av annan karaktär man genast fäster sig vid: ”I Love Your Lovin’ Ways”, ”What More Can I Say” och ”Eiher Way I Lose”. Värd ett omnämnande är också titellåten ”Wild Is the Wind” med Dimitri Tiomkin som en av upphovsmännen – den här ukrainsk-judiske kompositören startade som rysk revolutionär men blev senare en mycket framgångsrik filmkompositör i Hollywood; mest känd är han för temat till Fred Zinnermanns ”High Noon” från 1952.

Det enda som förargar mig med den här skivan är att, förutom Simone, sång och piano, bara några av dem som spelar rytminstrument nämns vid namn. Har Philips verkligen ingen förteckning över alla de övriga musiker man hör?