Söderlundh, Lille Bror: Den vackraste visan…

Lille Bror Söderlundh, kompositör, orkesterledare, gitarrist, violinist och sångare, föddes 1912 och dog, blott 45 år gammal, i hjärtinfarkt år 1957. Som kompositör var han mångsidig, men framför allt har han satt djupa avtryck i svenskt musikliv genom att skriva musiken till en rad dikter och visor som i dag räknas till vår sångskatt.

Många av hans mest kända (plus några av hans mindre kända) kompositioner finns tillgängliga på CDn ”Lille Bror Söderlundh: Den vackraste visan…” (Svenska favoriter, Ancha ANC 0202-2, 2002), där Anders Eldeman står för urval och sångintroduktioner och Christina Mattsson (gift med Lille Brors son konstnären Michael Söderlundh) skriver om Söderlundhs liv och musikskapande. En utförligare presentation av Lille Bror Söderlundh finns i Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000).

Det finns i Lille Bror Söderlundhs vismelodier ofta ett drag av folkton, som kan förleda en att tro att det rör sig om bearbetningar av melodier mycket äldre än det tidsspann den här CDn spänner över, 1939-1951. Men på den här CDn finns bara ett exempel på bearbetning av ett svenskt lån, ”Kavaljersvisa från Värmland”, som i filmatiseringen av Peder Sjögrens roman om finska vinterkriget ”Kärlekens bröd” (1954) hördes med en text som delvis var skriven av Sten Selander:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Lille Bror Söderlundh kom ursprungligen från Värmland, närmare bestämt från Kristinehamn, men blev mot slutet av sitt liv och även senare mycket mer förknippad med Dalarna, inte bara för att han från 1943 och framåt bodde i Leksand och var gift med keramikern och formgivaren Lisbet Jobs. Många förknippar honom också, helt korrekt, med Rune Lindström (1916-1973), vars versdrama ”Ett spel om en Wäg som till himla bär” (som för övrigt fortfarande spelas i Leksand) Söderlundh skrev musik till, när det 1942 filmades under titeln ”Himlaspelet”. CDn innehåller två exempel på samarbetet mellan Söderlundh och Lindström, dels ”Träskolunken”, inspelad med Harry Brandelius 1949, dels den mycket bättre ”En midsommarvisa”, inspelad 1950 med Tatjana Angelini och Åke Jelvings ensemble. Fast jag skulle förstås gärna också ha hört den senare i Harry Brandelius’ version, den som tydligen hade med så tydliga sexanspelningar att den svartlistades av Radiotjänst.

En av Söderlundhs mest kända kompositioner är hans musik till Ture Nermans dikt om första världskriget, ”Den vackraste visan om kärleken”. Här nämner jag den bara helt kort, eftersom jag har skrivit en separat text om den; den återfinns under Kulturspegeln, Sångtexter. På CDn finns den i två insjungningar, dels med den i dag tämligen okända (men mycket hörvärda) Eva Helena Grill, dels med Lille Bror Söderlundh själv. I det senare fallet, liksom i andra fall där han själv sjunger, slås man av vilken ljus röst han hade.

Annars är förstås Lillebror Söderlundhs långvariga samarbete med skalden Nils Ferlin legendariskt. Tillsammans har de åstadkommit en rad pärlor till den svenska visskatten: ”En valsmelodi” (som vi hör med Söderlundh själv i en inspelning från 1942), ”När skönheten kom till byn” (med Karin Juel 1949 och med Harry Brandelius 1939), ”På Arendorffs tid” (med Anders Börje och Sven Arefeldts orkester 1944), ”Får jag lämna några blommor” (med Lille Bror Söderlundh själv 1942 respektive med Zarah Leander samma år) och ”En liten konstnär” (med kompositören själv 1942).

Åtskilligt mer vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med att peka på att Lille Bror Söderlundh också hade en politisk sida och då inte bara när det gällde den redan nämnda ”Den vackraste visan om kärleken”.

Söderlundh samarbetade med Karl Gerhard och ledde Folkans orkester. Ett närmast legendariskt resultat var antinazistiska ”Den ökända hästen från Troja”, där Söderlund bearbetade och textanpassade musik av Isaak Dunajevskij. När den framfördes i revyn ”Gullregn” 1940, utövade tyskarna så starka påtryckningar (bland annat via UD), att den ströks – bara för att sedan återkomma i uppsättningarna i Göteborg och Malmö.

Intressant ur samma perspektiv är också Staffan Tjernelds text från 1940 om det tyskockuperade København, ”Balladen om den tysta staden”, med musik av Söderlundh. När Karin Juel lite senare djärvdes att sjunga den i den ockuperade danska huvudstaden, greps hon av Gestapo och utvisades.

Allra sist på den här fina och representativa skivan ligger en skapelse av Evert Taube, sjungen av honom själv: ”Balladen om Viola Brun och Spelman Söderlundh”, en hyllning som först publicerades i Vecko-Journalen 1948 och sedan i Taubes vissamling ”Ballader i det blå” samma år.

Allt det här plus ytterligare mycket annat gör att den här skivan är ett måste för alla som är intresserade av svensk viskonst.