Riding, Laura

Jag läser Laura Ridings (1901-1991) ”De dödas liv” (översättning Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, Ellerströms Lilla serien, 2008, i original ”The Life of the Dead”, 1933) fascinerad, men också fascinerad av det faktum att jag ofta inte lyckas tränga in i tankarna bakom orden. Alltså söker jag på nätet recensioner av boken, men de få jag hittar ger mig inte särskilt mycket vägledning. Det jag hittar kretsar i stor utsträckning kring saker som finns utanför den text jag är intresserad av att tränga in i, sådant som för övrigt också återfinns i Jonas Ellerströms långa efterord.

Jag läser om hennes amerikanska bakgrund och samliv med den engelske författaren Robert Graves, det som utvecklades till ett ménage à trois, senare quatre, vistelsen på Mallorca, Ridings självmordsförsök samt om att hon slutade skriva poesi för att i stället ägna sig åt språkfilosofi. Både Ellerström och andra prövar tanken att de återkommande figurerna i den här diktsviten – Romanzel, Mortjoy, Unidor, Amulette – skulle kunna tänkas vara pseudonymer för verkliga personer, men för mig som läsare ger detta inga nycklar som öppnar för nya slag av läsningar av ”De dödas liv”.

Däremot pekar flera av dem vars kommentarer jag har läst på att det finns en användbar nyckel redan i den allra första dikten, ”Det förtorkade hjärtat”: Den här diktsviten handlar inte om den verkliga döden utan om det tillstånd av död människorna – åtminstone många av oss – lever i redan innan de har gått hädan.

Massor av ord, fraser och diktrader styrker den här tolkningen: ”Över de dödas kroppar, / över de dödas alltför levande hjärnor / råder den okända gudinnan, döden själv.” – – – ”Döden skrämmer honom inte. ‘Mer! Mer!’ ropar han.” – – – ”de döda förmår i ringa grad uttrycka / exakta lidelser eller kalla sin längtan vid dess rätta namn.” – – – Och så de avslutande raderna:

”Så bultar i falsk uppriktighet ett förtorkat hjärta som en gång var hjärta,
som älskar att vara hjärta även om det är dött,
även om det bara är Dödens muntra upphetsning,
även om det bara är hjärtat hos en lekfull drottning
som i sin omfångsrika låtsasklädnad simulerar
ett hjärta likt en värld på drift, ett levande hjärta,
ett blodomlopp av människor som tycks vara en levande värld
som likt henne tycks vara evig.”

Stämningen i diktsviten tolkas kongenialt i bild av John Aldridge, vars illustrationer ter sig som surrealistiska bearbetningar av Brueghel-tavlor.

Med detta har jag fångat grundstämningen och grundbudskapet i ”De dödas liv”. Men jag har också en känsla av att Laura Ridings poesi ibland är allt för mångordig, ibland mångtydig på ett sätt som gör den svår att tolka mer exakt.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^