Bergman, Daniel: Söndagsbarn

Daniel Bergman, född 1962, är son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Åren 1987-1997 gick han i faderns fotspår och gjorde fyra filmer. Vad han därefter har gjort vet jag inte.

1992 regisserade han långfilmen ”Söndagsbarn”, som utgår från ett kapitel i Ingmar Bergmans självbiografiska bok ”Laterna magica” (Norstedts, 1987); Ingmar Bergman har också skrivit manus till sonens film. Ingmar Bergman har själv i en artikel i Aftonbladet sammanfattat det filmen skildrar på följande sätt – i det autentiska citatet har jag parentetiskt lagt in, vilka skådespelare som i filmen spelar de nämnda personerna: ”Historien är ett barndomsminne. Jag har – tror jag – just fyllt åtta år och det är en lördag i slutet av juli 1926. Familjen bor i ett obeskrivligt tjechovskt sommarhus i Dalarna. Vi är många: Mor (Lena Endre), far (Thommy Berggeren), moster Emma (Irma Christenson), tre barn (Ingmar, som barn kallad Pu, Henrik Linnros, Dag spelad av Jacob Leygraf och Lillan spelad av Anna Linnros), tant Märta (Malin Ek), barnflickan Maj (Maria Bolme) som jag älskar, kokerskan Lalla (Majlis Granlund) och en ung kvinnlig vän till familjen som heter Marianne (Marie Richardson) som jag också älskar. Min vackra mor älskar jag emellertid allra mest. På lördag eftermiddag anländer far med Stockholmståget.”

Ytterligare agerande som måste nämnas är mormor (Birgitta Vahlberg) och morbror Carl (Börje Ahlstedt). Dessutom förekommer det i filmen scener ur ett slags framtid/nutid, där den vuxne Ingmar Bergman gestaltas av Per Myrberg och Birgitta Ulfsson Lalla. Helena Brodin spelar rollen som syster Edit hemma hos den åldrande och sjuke fadern.

”Söndagsbarn” är alltså en filmatisering av en del av Ingmar Bergmans memoarer, och trogenheten mot den berättelse som finns där gör också filmen aningen rapsodisk. Men sammantaget ger de olika delarna ändå en intressant bild av av de spänningar och motsättningar som ryms i den här prästfamiljen. Pappa prästen älskar inte precis mormor och morbror Carl – och morbror Carl riktar, när han och lille Pu skjuter med pilbåge, vid ett tillfälle pilen mot mormor: ”Tänk att äntligen få slut på den där djävla käringkäften.” Pu tjuvlyssnar också en natt på en uppgörelse mellan fadern och modern, som hotar med att ta barnen med sig och flytta närmare de sina. En svårighet med det här upplägget är att man inte riktigt får grepp om vari svårigheterna bestod i den äldre generationen Bergmans äktenskap.

Men det finns också ett skäl för det här upplägget: Äktenskapskonflikten och mycket annat i filmen får vi uppleva ur den lille pojkens begränsade perspektiv. Hans horisont vidgas emellertid gradvis, till exempel av att han, mot betalning, får ta en titt på de nakna damerna i ett pornografisk magasin storebror sängläser – och sen, när det är mörkt, får höra för honom egendomliga men för oss vuxna lättidentifierbara stönljud från brorsans säng. Den här storebrorsan lurar honom också att svälja en daggmask – han får inte den peng han hade blivit lovad. Pu går med barnjungfrun Maj för att hämta mjölk och får då, när de passerar ett speciellt ställe, berättat för sig historien om urmakaren som hängde sig – den historien, med spökkvinnan han hittade i golvuret, visas som en kuslig historia i historien; Carl Magnus Dellow spelar urmakaren och Melinda Kinnaman, ordlöst, kvinnan i golvuret.

Intressant, när det gäller bilden av Ingmar Bergman, är också episoden, när Pu i samband med att han följer med pappa prästen till en predikan på annan ort hamnar i slagsmål med en kille i den prästgården – Pu säger nämligen att han inte tror på Gud.

Till pappan har han över huvud taget ett komplicerat förhållande, inte bara för att han känslomässigt dras mer till sin mamma. Den här söndagsutflykten till och från kyrkan företas per tåg och cykel – pappa prästen skjutsar Pu – och cykelturen rymmer också alla de kontraster som kan rymmas i ett barns förhållande till en förälder. Cykelfärden till kyrkan går genom ett grönskande och blommande sommarlandskap, ett Paradis på jorden. Men när far och son tar färjan över älven och sonen oförsiktigt låter fötterna spolas av flodvattnet, tappar pappa prästen fullkomligt besinningen och örfilar på ett vettlöst och obehärskat sätt upp den lille sonen. På hemvägen är de åter sams och stannar och badar i en sjö. Men även den idyllen bryts: långt innan de har hunnit hem kommer det ett häftigt åsk- och regnväder, och de blir både dyngblöta och smutsiga.

I ett av inklippen ur framtiden, inlagt fram mot filmens slut, är den nu vuxne Ingmar Bergman på besök hos sin åldrige och sjuke far. Ingmar är ganska otålig, men den gamle prästen välsignar honom – kanske vill han söka försoning.