Hitchcock, Alfred: Mannen som visste för mycket (1934)

De flesta som hör filmtiteln ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”) nämnas associerar säkert till Alfred Hitchcocks färgversion från 1956 med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. Den är förvisso sevärd, men det intressanta är att Hitchcock redan 1934 gjorde en svart-vit engelsk orgiginalversion med samma namn. Också den är välgjord och spännande och bör alltså inte ses i filmkuriosaperspektiv.

I grova drag är historien densamma i båda filmversionerna, men skådespelarna är förstås andra: Leslie Banks som Bob Lawrence, Edna Best som hans hustru Jill och Nova Pilbeam som deras dotter Betty. Högst minnesvärd är Peter Lorres gestaltning av den ledande skurken Abbot. Och även om grundstoryn är densamma i de båda filmversionerna, finns där också skillnader som inte är hänförliga bara till skildringen av den tid de utspelas i. 1956 års version börjar till exempel i Marocko, medan den ursprungliga historien tar sin början i St. Moritz i Schweiz, där den ovan nämnda familjen är på semester.

På hotellet blir de bekanta med en fransman vid namn Louis Bernard (Pierre Fresnay). Mitt under det att fransmannen dansar med fru Lawrence blir han mördad, men innan han dör avslöjar han, att han är fransk agent och har synnerligen viktig information som måste vidarebefordras till den brittiske konsuln. Bob Lawrence lyckas snabbt ta sig till Bernards rum och hittar där den särskruvbara rakborste han hänvisar till och det meddelande som alltså är avsett för konsuln. Kärnan i meddelandet till brittiske konsuln konspiratörerna/mördarna vill stoppa är att en utländsk (inte specificerad) ambassadör ska mördas under en konsert i Royal Albert Hall.

Innan han hinner överlämna meddelandet, kidnappas paret Lawrences dotter, och de får veta att de – om de lämnar över meddelandet – aldrig mer kommer att få se sin dotter i livet. De kan alltså inte be polisen om hjälp utan återvänder till England utan dottern, som emellertid också har förts dit.

Bob spårar kidnapparna till en märklig kyrka, driven av en konstig sekt, i själva verket ett verktyg för främmande makt – Nazityskland pekas inte uttryckligen ut, men det är den associationen man får, när man tar hänsyn till den tid filmen är tillkommen i. Den här sekten hypnotiserar Bobs medhjälpare, lurar tillkallad polis och lyckas också bura in Bob, dock nu i det hus där även dottern finns som gisslan/fånge.

Under tiden tar sig Jill till konserten i Royal Albert Hall – det hon där får lyssna på är ett av Hitchcock för filmen specialbeställt stycke, ”Storm Clouds” av den australiske kompositören Arthur Benjamin (som för övrigt också spelas i 1956 års filmversion). Stycket innehåller några höga ljudeffekter, inte avsedda men lämpliga för att dränka knallen av en avfyrad pistol. Man får se både ett logedraperi som rör sig, det sökta mänskliga målet i en annan loge – och Jill som försöker lokalisera, vem som är det tilltänkta offret coh var mördaren finns. I sista minuten lyckas hon skrika ett varningsskrik, med resultatet att den utländske diplomaten bara blir lätt skadad.

Slutstriden äger rum i den där konstiga kyrkan, där Bob lyckas lokalisera och momentant förenas med sin dotter. Eldstriden mellan agentligan och de tillströmmande poliserna blir en av de häftigare man dittills hade sett på bio – till slut är det bara chefskurken Abbot kvar, men han lyckas ta sig upp på taket tillsammans med unga Betty; han fälls dock av en kula – Bettys mamma är en erfaren lerduveskytt och har fått tag på ett vapen.

Hitchcock var ju regelmässigt intresserad av våld, men mer utstuderat sådant – ett så här krutstänkt filmslut har man sällan sett i hans filmer.