Frifot: Flyt

Per Gudmundson, Ale Möller och Lena Willemark har jag lyssnat på hur länge som helst, tillsammans i Frifot, i olika andra konstellationer och solo, live så väl som på skiva.

På CDn ”Flyt” (Amigo AMCD 762, 2007) finns mycket av den mångsidighet som utmärker den här gruppen. Som väntat blandas material från traditionsbärare inom svensk folkmusik med bearbetningar och eget material. Alla sjunger, ibland solo, ibland tillsammans. Per Gudmundson och Lena Willemark trakterar båda fiol och altfiol, Lena Willemark dessutom flöjt. Ale Möller spelar mandola, flöjter, kohorn och skalmeja. Av detta blir det en ljuv och salig blandning, det senare inte bara i psalmen ”Jag lyfter mina händer” som här sjungs i stämmor som man gjorde i Gammalsvenskby i Ukraina.

i sångerna agerar annars främst Lena Willemark, och det rör sig då ofta om dikter, tonsatta av henne själv. Hon rör sig över vidsträckta gap i tiden: I ena stunden använder hon sig av en dikt av Maria Wine, ”Höst eller vår”:

Höst eller vår
sommar eller vinter
Alla har vi flugit kring
med årets fyra vingar
Gråtit mull
skrattat snö
förnummit stenens liv
hört floden simma inom fisken

I andra stunden har hon tonsatt Michelangelo, ”Min sol”:

Som månen lyser av ett sken
som solen om natten lånar ut
Så syns jag ej förrän jag
tänds av dig
Du är min sol

(En parentetisk reflektion: Den här dikten ingår i en Michelangelo-volym, som speglar manlig kärlek till män; min hustru har fått ett exemplar i gåva från översättaren, Sverker Åström. Men när Lena Willemark sjunger den, får texten förstås en annan laddning.)

Också mellan dikter tonsatta av Ale Möller finns för övrigt samma tidssprång: Å ena sidan ”Kappa grå” från 1400-talet, skriven av Charles d’Orleans och översatt av Lasse Söderberg. Å andra sidan ”Sommarvalsen”, en dikt om Ven av Gabriel Jönsson.

Som man kan ana finns här mycket material från Älvdalen och övriga Dalarna. Som mycket hörvärda exempel kan nämnas den avslutande låten, ”Skomakarens vals”, skriven av Wilhelm Hedlund från Enviken, och ”Täpp Jons polska”, likaså ”Hurven” efter Gammelspaken.

Men åtskilligt av det som vinner mitt öras gunst kommer från helt andra delar i landet, inte minst flera nordliga landskap. Så ”Härjedalingarna” och ”Svedins polska”, som stammar från min gamla hemkommun Njurunda i Medelpad.

Näst sist på CDn ligger ett spår med två låtar i svit: Först ”Stäv” med text lånad från William Shakespeares ”Henrik IV”, här i övesättning av Erik Blomberg:

Allt som lyssnade sjönk ned
i en dvalas tysta fred
även böljorna på hav
Sådan är musikens makt
sorgen somnar i dess takt
somnar eller dör därav

När man först tar del av den här texten, vill man göra invändningar: Visst kan musik dämpa sorgen, men ibland kan ju musiken också vagga en ännu djupare ner i den.

Fast när man omedelbart på det hör ”Slit- och slängpolska” från Oviken i Jämtland, är man strax beredd att ta tillbaka alla invändningar mot innehållet i texten.