Hitchcock, Alfred: Jamaica Inn / Värdshuset Jamaica

Daphne du Maurier var, trots sitt namn, en engelsk författarinna, född i London 1907. Från min skoltid på 1950-talet minns jag henne som en då rätt så mycket läst populärförfattare – dock levde hon ända till 1989 och publicerade sin sista bok 1981.

Mig har hon aldrig intresserat litterärt, men jag har noterat, att en av mina filmskaparfavoriter, Alfred Hitchcock, tycks ha fattat kärlek till hennes berättarkonst. Han har således baserat inte mindre än tre långfilmer på berättelser skrivna av henne. 1939 filmade han hennes ”Jamaica Inn” (1936), på svenska både som bok och film kallad ”Värdshuset Jamaica” (bokutgåva på svenska 1937). 1940 filmade hennes ”Rebecca” (1938), även på svenska både som bok (1939) och film kallad ”Rebecca”. Mest berömd av Hitchcocks DuMaurier-filmatiseringar är ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963), baserad på en novell av henne.

Jag har nu sett om ”Värdshuset Jamaica”, som i den boxutgåva av äldre hitchcockfilmer jag har har återfått sitt engelska namn, ”Jamaica Inn”.

”Jamaica Inn” är en rövarhistoria, för att vara mer exakt en sjörövarhistoria. På Cornwalls klippiga och stormiga kust är värdshuset Jamaica Inn ett tillhåll för vrakplundrare, som genom att locka med falska ljussignaler får lastfartyg att gå på grund på de stormpiskade klipporna och sen skoningslöst dödar alla sjömän som försöker rädda sig i land. Därefter plundrar man fartyget på lasten.

Ledare för de här vrakplundarna är värdshusvärden Joss Merlyn (Leslie Banks), men han står – mot rundlig ersättning – också under beskydd av lagens upprätthållare i trakten, Sir Humphrey Pengallan (magnifikt spelad av Charles Laughton). Införstådd men inte konkret delaktig är också Merlyns hustru Patience (Marie Ney).

Från Irland kommer då plötsligt Patiences systerdotter Mary Yellen (Maureen O’Hara), för att berätta att hennes mamma är död och med hopp om att nu kunna bo hos mostern – naturligtvis förstår hon inte i vilken (sjö)rövarkula hon har hamnat. Bland sjörövarna opererar också, under falsk mantel, en representant för lagen, James ”Jem” Trehearne (Robert Newton), som dock avslöjas och är nära att bli bli hängd av vrakplundrarna. Mary lyckas i sista minuten rädda honom, varefter de sedan tar sin tillflykt – till Sir Humphrey!

Det här leder till fler äventyrliga förvecklingar, bland annat till att Sir Humphrey med Mary som fånge försöker fly till Frankrike. Men efter en vådlig slutstrid ombord på fartyget segrar förstås rättvisan, och det blir Jem som får Mary.

Det här är väl inte något av Hitchcocks mästerverk, men en bitvis riktigt spännande historia är det.