Getz, Stan & Gilberto, Astrud: Getz Au Go Go
I den förnämliga 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (2006, distribution Universal Music) ingår också CDn ”Getz Au Go Go” (Verve 821 725-2, ursprungligen utgiven som LP 1964). Getz är ju ingen lady, men man får åtminstone en förklaring genom skivans undertitel, ”The New Stan Getz Quartet Featuring Astrud Gilberto”. Men också det är en förklaring som kläms in med skohorn: Astrud Gilberto sjunger bara på sex av de sammanlagt tio spåren.
Gershwins ”Summertime”, som man kanske hade väntat sig få höra med just sångsolist, görs här rent instrumentalt – men jag vill genast tillägga, att med Stan Getz som solist på tenorsax blir den mycket bra.
Jag hör också mycket gärna Getz’ lilla kvartett – utöver honom själv Gary Burton, vibrafon, Gene Cherico, bas, och Joe Hunt, trummor, några av dem vid inspelningstillfället fortfarande mycket unga – göra en bra version av ”The Singing Song”. Getz firar här triumfer som instrumentalist.
Med det vill jag ingalunda förringa Astrud Gilbertos insatser. Hon gör Rogers’ och Hammersteins ”It Might As Well Be Spring” utmärkt, samspelar suveränt med Getz i ”The Telephone Song” och lyckas väl också med Jobims med fleras ”One Note Samba”.
Gilberto, med tysk far och brasilians mor, är född 1940 i Brasilien, vilket förklarar valet av den sist nämnda låten och annat av Jobim, men hon övergav den man vars efternamn hon bär för att i stället inleda ett förhållande med Getz och fick en kariär som sångerska i New York.
Den här konserten spelades in inför publik på Café Au Go Go på 152 Bleeker Street i Greenwich Village. Sället hade en häftig blomstringsperiod 1964-1969, det vill säga långt innan jag var i de där krokarna – när jag äntligen kom till Greenwich Village fanns det inte kvar. Men jag har förstås varit där senare, även på jazzklubb.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^