Vaughan, Sarah: Sarah Vaughan
Sarah Vaughan (1924-1990) var lite grann av den saltaste bönan i stan: både gudomlig och fräck. Under sin sångkarriär, som startade i början av 1940-talet, bytte hon skivbolag flera gånger. När hon i mitten av 1950-talet fick kontrakt med Mercury, pressades hon att göra kommersiella A-sidor på en del av skivorna, men det är även i de fallen B-sidorna med riktig jazz som har överlevt. För det är som en av USAs främsta jazzsångerskor hon kommer att leva vidare även efter sin död.
I den CD-box med elva sångerskor, ”Ladies on Verve” (Universal, 2006), jag fick av Anna i julklapp, finns hon representerad med CDn ”Sarah Vaughan” (EmArcy Verve MG 36004 543 305-2, Mercury, 2000). Den består av två olika studioinspelningar från 1954, där Vaughan i båda fallen kompas av Clifford Brown, trumpet, Herbie Mann, flöjt, Paul Quinichette, tenorsax, Jimmy Jones, piano, Joe Benjamin, bas, och Roy Haynes, trummor. Den här konstellationen var enligt Sarah Vaughan själv en av hennes mest älskade kompgrupper. De nio första låtarna på den här CDn gavs ut på en LP från EmArcy (en underetikett under Mercury) 1955. Som tionde spår har man här lagt till ett lössläppt och roligt rep av George Shearings och David Weiss’ berömda ”Lullabye of Birdland”, som i en lite mer städad men likafullt mycket hörvärd version inleder skivan. Under mina tonår på 1950-talet förekom den här låten ständigt i olika versioner både i radio och i folkparkernas dansrotundor.
Sen gör Sarah Vaughan en fin ”April In Paris”, Vernon Dukes och Yip Harburgs fantastiska låt, som vi som var med på den tiden minns från liknande sammanhang.
Jag skulle kunna skriva om alla låtarna på den här skivan, men jag ska nöja mig med att lyfta fram två: ”Embracable You” av George och Ira Gershwin och så den underbara ”September Song” med musik av Kurt Weill och text av författaren Maxwell Anderson.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^