Sundström, Gun-Britt: Bitar av mig själv

Jag känner ofta stark själsfrändskap med Gun-Britt Sundström.

Egentligen är det långt ifrån givet att det borde vara så. Hon bär på ett religiöst arv, som jag själv gjorde upp med i mycket unga år. Hennes var förstås mycket tyngre än mitt: föräldrarna var missionsförbundare, pappan pastor och senare tidskriftsredaktör i detta samfund. Har jag läst hennes självbiografiska bok ”Bitar av mig själv” (Norstedts, 2008) rätt, är hon visserligen numera inte medlem i Missionsförbundet, men hennes förhållningssätt till det religiösa arv hon bär med sig är verkligen inte antagonistiskt; en stor del av sitt yrkesverksamma liv har hon dessutom arbetat som språkexpert åt Bibelkommissionen. Tvärt om finns det bitar av det här arvet, inte minst från föräldrarna, som hon finner vara äkta övertygelse, värd att respektera. Minnestexten över pappan, ”Plats för sorgen”, hör för övrigt till de finaste i boken. Jag grät när jag läste den.

Också i ett annat avseende är det långt ifrån självklart att Gun-Britt Sundström skulle ha blivit den själsfrände till mig som hon faktiskt är. Hon är född 1945 och tillhör sextioåttagenerationen. Men hennes texter om den röda epoken kring 1968 är osekteristiska och mycket sympatiska – de betonar glöden, engagemanget.

Själv blev hon hur som helst socialdemokrat. Säkert spelade det en roll att hennes pappa var broderskapare och att hon sen barnsben kände sig hemma i den folkrörelsemiljö som åtminstone Missionsförbundet fortfarande förvaltar. Hösten 1976, efter den socialdemokratiska valförlusten, sökte hon medlemskap i Socialdemokratiska arbetarepartiet och blev vad jag förstår till och med hyggligt aktiv i en av föreningarna inom Stockholms arbetarekommun.

De texter Gun-Britt Sundström skriver om sig själv och politiken är så roliga att läsa därför att de speglar ett äkta engagemang utan ett uns av karriärism eller maktlystnad, därför att de är så insiktsfulla och så radikala. Föga förvånande handlar en av hennes texter om Lars AhlinsTåbb med manifestet”, romanen vars huvudperson brinner för en sak. En annan text – texterna är oftast korta, bloggartade, kåserande men med ett element av skarp reflektion – rymmer en intressant diskussion både om politikerförakt och om folkrörelsernas framtid. I avsnittet ”Föreningslivets lärdomar” skriver hon om det vackra, vardagsgrå arbetet i de svenska folkrörelserna och citerar Svante FoerstersI detta land, kamrat”: …ty det är på det grå språket / som demokratins grundlag blivit formulerad: / ”Votering är begärd / och skall verkställas”.. I ”En lektion i valfrihet” hudflänger hon den marknad som styrs av kapitalismens vinstmaximeringsprinciper, och i ett annat, skarpt inlägg får Skattebetalarnas förening vad den förtjänar. Inte heller friskolorna har någon uppbackare i Gun-Britt Sundström – vad trodde ni?. Hon försvarar demonstrerandet Första maj och har, för övrigt i likhet med min hustru, ett brinnande engagemang för att hjälpa de många människor runt om i världen, vilka tvingas dö därför att de som sitter på kapital och makt inte ser tillräckliga vinster i att utrota de i u-länderna härjande svåra infektionssjukdomarna.

Den här damen är en av de många som sedan också lämnade vårt parti. Varför, måste man ju fråga – hon är ju ursosse! Svaret finns i den här korta texten:

”När jag ringde och begärde utträde ur partiet – jag blev tvungen att ringa efter att två gånger ha misslyckats med att skriva, jag började gråta så förskräckligt varje gång jag kom till ‘medlem genom Matteus stadsdelsförening 1976′ att det blev plumpar på papperet – då frågade ingen någonting. Inget kryss i kolumnen för EU-tvivlare, ingenting.”

I en viss mening är vi gamla sosseradikaler, sådana som Gun-Britt Sundström och jag, konservativa: Vi är övertygade om att åtskilliga av socialdemokratins klassiska hållningar är värda att hålla fast vid.

Och vi är konsekventa, kommer till liknande slutsatser också på helt andra områden. Läs hennes text ”Språkpoliserna” och vad hon i övrigt skriver – alltid lärt, alltid roligt – om språkfrågor, så förstår ni vad jag menar.

Många av er har säkert läst någon av hennes romaner, till exempel ”Maken” som förresten kom i ny upplaga så sent som 2008. Men missa heller inte ”Bitar av mig själv”, av författaren själv karaktäriserad som ”en generationsbok”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^