Welles, Orson: Citizen Kane

Orson Welles’ film från 1941, ”Citizen Cane”, kallades här i Sverige först för ”En sensation” men har senare visats med sitt amerikanska ursprungsnamn. Jag har inga invändningar mot det senare, men filmiskt var den verkligen en sensation. Än i dag rankas den bland världens främsta filmer genom tiderna.

Det finns flera skäl till detta. Manus har skrivits av Herman J Mankiewich (och i någon mån John Houseman), men naturligtvis har regissören, Orson Welles, också satt sin prägel på filmberättelsen med dess tillbakablickar och undersökande intervjuer à la psykologisk deckare. Till den gåtfulla, ofta kusliga stämningen bidrar Gregg Tolands briljanta foto med sina växlingar mellan mörker och ljus à la tysk 20-talsfilm – filmen är gjord i svart-vitt – och även Bernard Herrmans musik. Sist men inte minst bör man nämna att den vuxne Kane på ett briljant sätt spelas av Orson Welles själv.

Trots att Welles gör en taktisk markering mot att filmen skulle handla om den amerikanske tidningskungen med mera William Randolph Hearst och filmens huvudfigur kallas för Charles Foster Kane, uppfattade alla i det dåtida USA den som en närgången skildring av Hearsts liv. Att den också var det bekräftades bland annat av Hearsts olika försök att hindra filmens spridning, bland annat genom att förbjuda sina egna många och inflytelserika tidningar att skriva om den. Naturligtvis är filmberättelsen fiktion, men det finns tillräckligt många viktiga likheter mellan William Randolp Hearsts liv och Charles Foster Kanes för att man ska kunna se den som ett slags biografi – men då förstås snarare som en skönlitterär eller filmisk biografi. Man får nämligen inte glömma bort att Welles hämtar erfarenheter också från inte minst sitt eget liv: den dramatiska skildringen av hur Kane präglas för livet av att i unga år skiljas från sin mor har säkert hämtat näring också ur regissörens personliga erfarenhet; Orson Welles förlorade sin egen mor när han bara var nio år och fadern när han var femton.

Filmen börjar med något som då inte ännu har hänt, förutsatt att Kane ska ses som Hearst, nämligen Hearsts död i sitt väldiga palats. Den dödes liv kartläggs i form av en film. Filmteamet samlar genom intervjuer i olika miljöer med personer, som på ett eller annat sätt har funnits i Kanes närhet, pusselbitar till det som har varit Kanes/Hearsts liv, och genom dessa flashbacks framträder en människa som från att ha haft samhällskritiska och rent av politiska ambitioner gradvis blir allt mer av en förhårdad maktmänniska. Men något synes ändå saknas. Det är känt att Kane, när han dör i sitt mausoleiliknande palats, som sina sista ord i livet mumlar ”rosebud” (rosenknopp). Vad syftar det här ordet på och vilken är dess symboliska betydelse?

Ingen av de många som på olika sätt bidrar med pusselbitar till det som var kan lösa just den gåtan. Här ger Welles svaret direkt till filmpubliken: i filmens slut, när mängder av bråte efter den döde Kane bränns upp, ser man elden sluka en kälke med namnet ”Rosebud”. Rosebud är alltså länken bakåt till Kanes barndom, då han levde det lyckligare liv han hade, innan hans mamma (Agnes Moorehead) lämnade över honom för skolgång och uppfostran under ledning av bankiren Walter Parks Thatcher (George Colouris) och genom att låta pojken ärva en silvergruva tryggade hans framtid som framgångsrik kapitalist.

På så sätt lägger Wells en mänsklig dimension till sin skildring av maktmänniskan Kane/Hearst.