Bergman, Ingmar: Nattvardsgästerna

Ingmar Bergman var mycket stor som filmskapare, både med svenska och med internationella mått. Det har fått mig att retrospektivt skriva om många av hans filmer, några av dem geniala – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Men det betyder inte att jag ser alla hans filmer som lysande konstverk.

Och för att göra en selektiv och därmed mer rättvis bedömning: Den här prästsonen kunde förvisso ibland skildra den religiösa delen av tillvaron på ett intressant sätt, men jag håller med den tidens ledande filmkritiker om en ganska sval bedömning av hans ”Nattvardsgästerna” (1963).

Bergman är förvisso väl förtrogen med den värld han här skildrar: predikan och nattvardsgång, det tvivel och de anfäktelser även präster rimligen drabbas av, den livsångest som ibland slår klorna i den som inte längre har några säkra och trygga svar. Jag är själv inte religiös, men i det här fallet är det inte frågeställningarna utan gestaltningen som känns problematisk.

Här är det så mycket som känns för grunt skildrat för att gripa tag i hjärterötterna: Prästen i huvudrollen, Tomas Ericsson – märk hans namn som associerar till Bibelns tvivlande Tomas -tvivlar, men man får bara antydningar om varför: hans yrkesval var föräldrarnas, han skakades om av upplevelser under spanska inbördeskriget, han klarar inte att hantera hustruns död. Man undrar, när det kommer till hans efteräktenskapliga relation till lärarinnan Märta Lundberg (Ingrid Thulin), om han någonsin har varit förmögen att älska en annan människa – hans brutala brytning med henne kan tolkas som att han rent av är en defekt människa.

Följaktligen kan den här prästen inte heller hjälpa ett par som finns bland hans nattvardsgäster, Karin (Gunnel Lindblom) och Jonas Persson (Max von Sydow), när de i sin nöd kommer till honom. Därför känns det logiskt att den här kontakten ändas med att Jonas tar livet av sig – men tyvärr känns det här personliga dramat i förklaringsmening inte riktigt sannolikt. Den som 1963 skjuter sig för att han är rädd för en väpnad kinesisk invasion måste rimligen ha en eller annan skruv av annat slag lös.

En av filmens mindre framträdande rollfigurer, kyrkvaktmästaren Algot Frövik (spelad av Allan Edwall), lyckas då faktiskt bättre än de mer framskjutna rollfigurerna ge uttryck för vad som kan tänkas fylla människor, som söker religiösa svar på sin livsångest. Edwalls kyrkvaktmästare konfronterar Björnstrands präst med Jesu död på korset: Enligt hans fundering är inte själva korsfästelsen och den pina den under ändå begränsad tid förorsakar det värsta. Nej, det värsta var att både lärjungarna och Gud – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – totalt utlämnade Kristus.

Men naturligtvis finns det saker att glädja sig åt även i den här bergmanfilmen: människorna och det mörka landskapet i Sven Nykvists foto, den autenticitet miljöerna från Skattunge kyrka skänker, till och med själva predikoritualen.