Widerberg, Bo: Barnvagnen

Bo Widerberg (1930-1997), ursprungligen skönlitterär författare, skapade sig på 1960-talet också snabbt ett namn som en av Sveriges främsta filmmakare. Han långfilmsdebuterade 1963 med ”Barnvagnen”, som utan att ännu vara något mästerverk i flera avseenden ändå förebådar det som skulle bli Widerbergs storhet som regissör. Redan här har han hittat Tommy Berggren till en av de bärande rollerna, och liksom i flera kommande – och ännu bättre – filmer lyckas han trovärdigt skildra arbetarklass i arbetarklassens egen miljö.

Den miljön är hämtad från Widerbergs eget Malmö, så han kan den och människorna i den utan och innan, men det är klart att det brister lite i trovärdighet, när ingen i de tre bärande rollerna – Inger Taube som Britt Larsson, Lars Passgård som Robban och Thommy Berggren som Björn – talar malmöitiska. Britt jobbar på fabrik, senare i affär och Robban på rörföretag – dock är det möjligt att den intellektuelle Björn, vars mor arbetar på en konstsalong, ska ses som inflyttad.

Inger Taubes Britt är en ung tjej som har fått sina gränser satta av sin sociala miljö. Ingenting är här karikerat eller överdrivet: en tjej som hon, utan någon särskild utbildning, hamnar tillsammans med andra likadana på enkla jobb, hennes föräldrar är vanliga skötsamma arbetare som vi ser skaffa hem familjens första TV, och så faller hon, lite slumpmässigt, för Robban, röris men rocksångare in spe, och blir förstås med barn. När hon berättar om ungen flyttar de ihop, men hans förmåga att ta ansvar är milt talat begränsad.

Redan tidigare har Britt stött ihop med den mycket mer komplicerade Björn, och när deras vägar på nytt korsas i den här nya situationen, spirar det upp en kärlek mellan dem. Han försöker på olika sätt föra in henne i sin mer intellektuella och socialt mycket annorlunda värld. Det finns en fantastisk scen på det här temat, inspelad i Stadsbibliotekets musikavdelning, där han förser både sig själv och henne med hörlurar och spelar Vivaldi för henne. Man förstår att hon nog aldrig har hört talas om Vivaldi och inte heller vet hur man ska förhålla sig till sådan musik. Mitt i alltihopa frågar hon, om det kostar något.

Men märk väl, inget av det här slaget görs för att förlöjliga henne – Widerbergs porträtt av henne är vackert och ömsint, och Inger Taube spelar sin roll mycket bra.

I stället blir det Björn som inte klarar den klassbarriär som finns mellan dem. I en avgörande scen kommer han hem till henne, när hon har ansträngt sig att laga en god middag – hon har köpt biff – och dukat fint, och river sönder allt det som det kunde ha blivit genom att kalla henne för slampa och försöka våldta henne på golvet.

Och sen är det förstås kört. Vi får se honom åka till Paris och den ganska drulige Robban komma och hälsa på för att, mycket valhänt, ta sig en titt på sin nyfödda avkomma. Vilket förstås också slutar i sängen. Such is life – och det går vidare. I filmens slut rullar Britt Larsson sin barnvagn genom sitt Malmö.

Allt det här är inte mästerligt gjort – jag tycker till exempel att Björns plötsliga svängning kommer abrupt och inte riktigt förklaras.

Ändå är ”Barnvagnen” en sevärd film, inte bara i egenskap av förövning till till exempel ”Kvarteret Korpen”, som kom strax därpå. Som en symbol för att också människor av Britt Larssons sort när drömmar om ett liv som lyfter dem över vardagen använder Bo Widerberg, återkommande, hennes kristallkrona.

Utöver Widerbergs insatser som regissör – märk där de tydliga influenserna från den nya franska vågen – och manusförfattare, vill jag också nämna Jan Troells foto, som i svart och vitt men med mjukare mellanliggande dagrar fångar både Malmö och de människor som skildras i filmen.

Och så musiken! Jag har redan nämnt Vivaldis c-mollkonsert för violin, ”Il sospetto”, andra satsen, men där finns också originalmusik signerad Jan Johansson. Redan den här musiken gör att ”Barnvagnen” kommer att leva vidare i den svenska filmhistorien.