Hitchcock, Alfred: Slå nollan till polisen

Alfred Hitchcocks ”Slå nollan till polisen” (”Dial M for Murder”, 1954) har en både spännande och väl sammanhållen handling. Spänningen kommer sig av att den har en klassisk deckarintrig, dock så att vi som är filmpublik i motsats till polisen vet vad som egentligen har hänt och vem som är boven i dramat. Den ovanligt sammanhållna och strukturerade handlingen har sin bakgrund i att filmen bygger på en pjäs av Frederick Knott och har praktiskt taget hela handlingen förlagd till ett enda rum.

Skurken i dramat är Tony Wendice (Ray Milland). Hans hustru Margot (Grace Kelly, en av dessa många blondiner i Hitchcocks filmer) har en affär med Mark Halliday (Robert Cummings), som i filmhandlingens början är åter i London efter att under en tid ha jobbat i USA. Eftersom Margot är den i familjen som har pengarna, beslutar sig Tony för att hämnas genom att låta döda Margot och sedan leva gott på arvet.

Till sin hjälp tar Tony Swan (Anthony Dawson), skum redan när de lärde känna varann under universitetstiden och numera med åtskilliga brott av olika slag på sitt samvete. Historien om hur Tony lurar hem Swan till sig, medan Margot och Mark är på teater, och med en bladning av lock (pengar) och pock (hotelser) får Swan att åta sig uppdraget är väl genomförd, trots sitt makabra innehåll rent av roande.

Tony, som själv skaffar sig alibi genom att gå på middag, stoppar undan en nyckel åt Swan under mattan i trappen utanför ytterdörren, och planen är att Swan ska ta sig in och hålla sig gömd till dess att Tony ringer hem till hustrun – som när hon kommer till telefonen för att svara ska strypas av Swan. Ett öppet fönster ska få polisen att tro att hon har överraskat en inbrottstjuv, som sedan har mördat henne.

Nu går det inte riktigt som tänkt. Margot får tag i en sax, som hon ränner i ryggen på Swan så att han dör. När hon snyftande berättar för maken vad som har hänt, ber han henne att inte röra någonting, inte heller ringa polisen förrän han har kommit hem. Detta förstås för att kunna undanröja spår och kunna lägga ut nya. I Swans ficka stoppar han det utpressningsbrev han tidigare själv anonymt har skrivit till hustrun om hennes otrohetshistoria.

Plötsligt ser det alltså ut som att Margot frivilligt har släppt in Swan i lägenheten och sedan mördat honom. Margot fängslas och ställs inför rätta; domslutet blir att hon är skyldig och därför ska hängas. Tonys plan ser alltså ut att gå i lås i alla fall.

Detta skulle förmodligen också ha skett om det inte hade varit för komissarie Hubbard (John Williams), den brittiska spårhunden personifierad. Med list och en smula tur snärjer han Tony och får honom att avslöja sig – hur ska jag inte röja, men det har att göra med att paret Wendice bara har var sin nyckel till lägenheten där de bor.

Slutet är mycket spännande och en typisk brittisk deckarhistoria. Tony avslöjas och grips – och kvar finns då Margot, som redan har släppts ut häktet, och hennes älskade Mark.