Almqvist, Carl Jonas Love: Drottningens juvelsmycke

”Drottningens juvelsmycke” utkom 1834 som fjärde del i Carl Jonas Love Almqvists (1793-1866) bokserie ”Törnrosens bok”. Den hade undertiteln ”Azouras Lazuli Tintomara” och genrebeteckningen ”Romaunt i tolv böcker”, men egentligen är den svår att karaktärisera i genretermer. Visst finns där en episk berättelse à la roman – partiellt är den också en brevroman – men dess uppdelning i scener med teaterdialog för samtidigt tankarna till teater. Till detta kommer att ”Drottningens juvelsmycke” har en särskilt berättare, Richard Furumo.

”Drottningens juvelsmycke” är en berättelse som kretsar kring händelser före, under och efter mordet på Gustav III. När jag under gymnasietiden läste den och flera andra verk av Almqvist, fascinerades jag dock främst av det gåtfulla hos Tintomara-gestalten, som står i centrum för handlingen i boken. Jag skrev av och lärde mig utantill Tintomaras sång i månskenet vid vägskälet Lindamot i Kolmården:

Mig finner ingen,
ingen jag finner,
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Alla på mig se,
jag ser på alla.
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag bättre än spela och sjunga:
tack och farväl min högsköna lind!
Tack och farväl min
skog, mina skyar!
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Fåglar farväl! far
väl mina lodjur!
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag värre än – – –

(Den här sången förekommer, med olika variationer, på flera ställen i boken.)

På den tiden uppfattade jag, en kille i tonåren, nog Tintomara mest som en lockande men ogripbar kvinnlig gestalt, detta trots att hennes väsen, bland annat könstillhörighet, diskuterades i den litteraturhistoria vi använde; queerteori i modern mening fanns dock ännu inte på dagordningen. Men den mer allmänna formuleringen ”mig finner ingen / ingen jag finner” tilltalade förstås också ett manligt tonårshjärta.

Senare, när jag hade läst mer litteraturanalyser ock även vidgat mitt perspektiv på genus, har jag bättre sett det som är helt uppenbart: Tintomara är en androgyn gestalt, en mycket djärv litterär skapelse på den tiden då Almqvist skrev ”Drottningens juvelsmycke”.

Tintomaras dubbla väsen gör att hon attraherar både män och kvinnor, så väl systrarna Adolfine och Amanda som deras kvaljerer Ferdinand och Clas Henrik.

Konspirationen mot och mordet på Gustav III spelar en roll som motor i handlingen: De båda kavaljererna/officerarna är inblandade och tvingas tillsammans med sina fästmör att fly Stockholm för Tiveden. Dit kommer också Tintomara, som inte alls har deltagit i mordplaneringen men som har spelat en roll genom att locka kungen att stanna kvar på maskeradbalen, också, sig själv ovetande, genom stölden av drottningens juvelsmycke: hon tror sig lämna tillbaka smycket, men detta används för att finansiera komplotten.

Tintomara förs tillbaka till Stockholm av Reuterholm, som – för att nå egna politiska fördelar – vill få henne att ställa upp som älskarinna åt hertig Karl och därför låter döma henne till arkebusering för inblandning i kungamordet. Arkebuseringen i Solna skog är tänkt som en skenavrättning för att bringa henne till lydnad, men till exekutionsplutonen med lösa skott i gevären har anslutit sig även Clas Henrik, som genom att använda ett skarpt skott hämnas på Tintomara för att hon har avvisat honom.

Det här plus att Carl Henrik redan har dödat Ferdinand och att systrarna Amanda och Adolfine har blivit vansinniga utgör dramatiska inslag i handlingen, men den idémässiga och känslomässiga sprängkraften i ”Drottningens juvelsmycke” finns ändå i Tintomaras karaktär av androgyn, det som utlöser alla de våldsamma handlingarna. Tintomara, så lockande för bokens två unga par, män så väl som kvinnor, och för hertig Karl, är oförmögen att känna något tillbaka, avvisar dem följaktligen alla. Hennes motvilja är så stark, att hon, ställd inför hertig Karls inviter och Reuterholms hot, väljer exekutionsplutonen – och så stark att en av hennes tillbedjare blir hennes exekutör.

Trots inslagen av scener med regelrätta repliker à la drama skulle det dröja till dess att ”Drottningens juvelsmycke” sattes upp på Dramaten.

Uruppförandet, i regi av Bengt Lagerkvist, skedde för övrigt inte där utan på en källarteater i Gamla stan 1953.

På Dramaten sattes ”Drottningens juvelsmycke” upp 1957 i bearbetning och med regi av Alf Sjöberg.

När Dramaten i maj 2008 på nytt satte upp ”Drottningens juvelsmycke”, var det i regi av Staffan Roos och med Ulla Åberg som dramaturg, men det rör sig om en bearbetning av den uppsättning Alf Sjöberg gjorde 1957; inledningsvis innehåller den aktuella föreställningen till och med en blinkning tillbaka till då: Vi får höra Anita Björks röst; det var hon som 1957 spelade Tintomara.

Den här gången spelas Tintomara av Elin Klinga, som med sin slanka kropp, ömsom i kvinno-, ömsom i mansdräkt och med kortklippt pojkflickhår plus, viktigast, stark dramatisk inlevelse kreerar den här rollen så att den känns allt igenom äkta.

Den dominerande scengestalten är annars Johan Rabaeus’ Richard Furumo. Han binder samman scenerna, förklarar och strör ut frågetecken, för handlingen framåt – vore det inte för att han ibland också glider in i handlingen (bland annat genom att spela andra roller), kunde man frestas att jämföra med Brechts sätt att upprätthålla en viss distans till det som sker på scenen.

Bärande roller görs vidare av Amanda Lundqvist som Adolfine, Thérèse Brunnander som Amanda, Pontus Gustafsson som Clas Henrik, Peter Engman som Ferdinand, Rolf Skoglund som Reuterhom, Johan Holmberg som Anckarström, Gunnel Lindblom som Tintomaras mor Clara och Gunnel Fred som Friherrinan M. Jag vill också gärna nämna Methinee Wongtrakoons akrobat.

Vridscenen används maximalt för att uppnå omväxling, och Gunnar Ekmans scenografi och videoinslag samt Björn Olssons koreografi bidrar till att ge variation. Charles Korolys kostymer bidrar, framför allt i andra akten, till att påminna oss om att upplevt kön och könsroller är fenomen som verkligen inte har minskat i betydelse sen Gustav IIIs dagar.

Men det kan inte hjälpas: trots detta och trots att skådepelarna gör mycket bra ifrån sig, känns en föreställning med lite drygt fyra timmar i speltid i mastigaste laget. Den här föreställningen har ett intressant tema och innehåller glimrande inslag, men mer puls och tempo hade inte skadat.