Rothman, Lenke

Lenke Rothman (1929-2008) har dött efter en tids sjukdom, 79 år gammal. För min egen del kom jag först i kontakt med hennes konst genom att jag 1963 köpte Sivar Arnérs roman ”Tvärbalk”, vars omslag hon hade gjort. Rothman var gift med Arnér från 1959 och fram till dess att han avled 1997.

Men det var genom min hustru som jag kom i närmare kontakt med hennes konstnärliga skapande och så småningom blev bekant med henne. Birgitta valde under sin statsrådstid ut en målning av Lenke Rothman till sitt tjänsterum i miljödepartementet, och hon kom senare, när hon var talman, att också för riksdagens räkning köpa konst av Lenke. Redan från allra första början uppstod det ett förhållande av respekt och ömsesidigt intresse mellan de här båda damerna. Ur detta växte det sedan under årens lopp fram något som man nog kan kalla vänskap mellan dem, detta utan att vi – jag blev genom Birgittas förmedling också bekant med Lenke – för den skull umgicks privat.

Från Lenkes sida tog sig det här uttryck i att hon inte bara bjöd in oss till vernissager och påföljande utställningar – vi köpte till exempel ett ganska stort collage av henne vid en utställning på Bror Hjorts hus här i Uppsala – utan också i att hon uppvaktade oss på vår 70-årsdag med ett dedikerat konstverk och i att hon till jularna hörde av sig med brev, ibland med en liten målning, ibland med en bok bifogad. Det här gör att vi har fem tavlor i olika tekniker av henne i vårt hem, dessutom tre av hennes egna böcker samt tre böcker om hennes konst. Ibland har hon skrivit några rader i böckerna, men oftast hittar man i dem kort med en lite längre text, för det mesta med en vänskapsförklaring.

En av böckerna om hennes konst vill jag särskilt rekommendera, ”Lenke Rothman” (Arena, 1995). Den ger, med hjälp av ett mycket stort antal färgreproduktioner och en synnerigen läsvärd essä signerad Torsten Ekbom, en bild av henne, som jag i bredd och djup inte kan komma i närheten av om jag själv skulle vilja beskriva hennes konstnärskap.

Både Ekboms text och Lenke Rothmans egen biografi längst bak i den här boken ger en helhetsbild av Lenke Rothmans liv, inte bara som konstnär.

Lenke Rothmans konst kom att i påtaglig grad präglas av traumatiska händelser, som låg tidigt i hennes liv. Hon föddes alltså 1929, i Kiskunfélegyháza i Ungern, och som man kan ana av efternamnet, var hon judinna; hennes pappa, Jenö Rothman, var religionslärare och paraplymakare. Jag citerar Ekbom: ”I den chassidiska mystiken ingår föreställningen att naturen är besjälad. Några av de visdomsord Lenke Rothman fick med av sin far, berättelserna ur Talmud och tolkningar av Thoran, hjälpte henne längre fram att härda ut och överleva.”

Nu övergår jag till att i stället citera Lenke Rothman om 1944: ”Tyskarna kom till vår stad. Tillsammans med andra barn, mödrar och gamla och sjuka fördes vi bort från stan. Genom någon lucka i godsvagnen gav någon oss vatten en gång under färden. En regnig kväll skulle vi fort ur vagnarna. Vi såg lågor från någon eld, taggtrådar, strålkastare från höga vakttorn. Vi såg kedjor av uniformer med vapen och hörde kommandoskrik. Människor med avrakade huvuden i randiga fångkläder sade tysta: ’Det här är Auschwitz’.”

Och om 1945: ”Svårt sjuk i tbc i koncentrationslägret Bergen-Belsen, dit jag förts från fabriken i Guben. Efter en längre tid i Bergen-Belsen, sades det att månaden var april och högtalaren förkunnade: ni är befriade. Den 4 juli kom jag med en sjuktransport till Tennisstadion, Malmö. Sedan till en skola i Karlstad, tillfälligt kallad Beredskapssjukhus.”

Sedan följde flera år av sanatorievistelser. Vägen tillbaka blev lång och mödosam, men redan vid decennieskiftet 1940-tal/1950-tal började hon, inspirerad av bland andra Edvard Munch och Käthe Kollwitz, utveckla den konstnärliga talang hon ägde. Hon kom också in på Konstfack. Lenke Rothmans första separatutställning kom dock först 1960.

De läsare som är intresserade av hennes konstnärliga utveckling hänvisar jag alltså till exempel till Torsten Ekboms insiktsfulla och rikt illustrerade essä. Det räcker här med att konstatera, att hon ofta återvände till sitt eget förgångna.

Ska jag ändå nämna ett enskilt konstverk, representativt både som konst och i det nämnda avseendet, får det bli ”Spår – ett minnesmärke”, en avgjutning av en bit järnvägsräls som det ligger en färgglad boll på. I den skrift, som gavs ut till invigningen, finns också ett foto med järnvägsspåret som leder fram till Auschwitz. Bildtext: ”Spåren, där transporterna stannade. En boll rullar mellan spåren. oundvikligt in i framtiden.”

”Spår” utformades som ett minnesmärke över offren i nazisternas förintelseläger, och bakom det fanns förstås också konstnärens egen svarta familjeerfarenhet: av medlemmarna i hennes familj (med åttar barn) överlevde bara hon och en bror förintelselägren.

Text till museimontern:

”’Varje ny generation har möjligheten att välja, att inte upprepa föregående generationers missgärningar.’ Med Minnesmärket och skriften Spår vill Lenke Rothman påminna om ondskans mekanismer och om dess yttersta gräns: det industriella dödandet av miljoner människor.

Vi behöver ’en tillväxt i medmänsklighet, ett nytt spår för livet, en ny semafor’.”

Invigningen, på Folkens museum Etnografiska, skedde den 15 december 1995 av Birgitta Dahl, då talman i Sveriges riksdag och personlig vän till Lenke Rothman.