Ekman, Hasse: Lilla Märta kommer tillbaka eller Grevinnans snedsteg eller Den vilda jaken efter det hemliga dokumentetl

Framgången med ”Fram för lilla Märta” 1945 verkar inte ha gett den ibland alltför flitige Hasse Ekman någon ro.

1948 återkom han med en film som egentligen bara till namnet är en uppföljare, ”Lilla Märta kommer tillbaka” men som, om man ser till handlingen, mer gör skäl för alternativtitlarna ”Grevinnans snedsteg” eller ”Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet”.

Visserligen återkommer Stig Järrel, som dels kocken Sture Letterström, dels, iförd kvinnokläder, journalisten Märta Letterström, ett trick som dessutom fördubblas: Hasse Ekman spelar själv fänrik Kurt Svensson, i en del av filmen utstyrd som fröken Elvira Pettersson. Men här är det där könsbytartricket inte alls lika roligt, eftersom det bara används för att herrarna ska ta sig in i ett godsägarhushåll och, framför allt, komma i närheten av den nazistiske advokaten Peter Sonne (Douglas Håge), en förrädare som före omvändelsen hette Pettersson.

Kapplöpningen mellan militären och den lantliga svenska nazistligan om ett hemligt dokument på avvägar är svår att ta på allvar, och då syftar jag inte på att den innehåller en del farsartade inslag. Det är som om Hasse Ekman själv inte riktigt tror på sin idé: han både distanserar publiken från det mer allvarliga i ämnet genom att à la stumfilm signerad Chaplin lägga in förklarande textskyltar mellan de farsartade inslagen, dels i handlingen lägga in sådant som inte har något med huvudhandlingen att göra: ett sånginslag med Brita Borg (som spelar godsägardotter), ett farsartat inspektionsinslag med Gunnar Björnstrand som kapten och annat i den vägen.

Huvudstoryn är nipprig och krånglig, och jag har full förståelse för att regissören till slut väljer att avsluta filmen genom att inte avsluta den.

För dagens publik förefaller driften med krigstidens svenska naziser som tämligen harmlös och faktiskt inte särskilt rolig (sådant som ett antal herrar med hitlermustasch och parodi på nazistiskt agitationstal med inlån från helt andra områden). Kan det här ha känts mer träffande och djärvt 1948?