Lundkvist, Lars: Gömslen

Akademibokhandeln/LundeQ delar varje år sedan 1984 ut ett pris om 25.000 kronor till en i Uppland bosatt författare. Priset har hittills gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson, Katarina Kieri och Åsa Linderborg. Som vanligt försöker den inbjudna publiken gissa på vem som ska få årets pris, men ofta förgäves. Juryn är urstyv på att bevara hemligheten fram till dess att det är dags att kungöra den från den tillfälligt uppbyggda scenen i bokhandeln.

Årets pris går till Lars Lundkvist, 80-årig poet som debuterade 1950 och vars ”Gömslen” (Norstedts, 2008) är hans tjugonde diktsamling.

I vår bokhylla finns av honom tidigare bara samlingen ”Förvåna mig!” (Norstedts, 1974). I övrigt har jag bara läst enstaka antologidikter av honom.

Så snart jag hör honom som tack för priset läsa några av dikerna i ”Gömslen”, inser jag, att jag borde läsa mycket mer av Lundkvist. En av dessa dikter vittnar om Lundkvists västerbottniska bakgrund innan han kom hit till Uppsala och Waldenströmska studenthemmet och började skriva poesi, uppbackad av bland andra Bo Setterlind:

Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,

gnistrande
som ett huggormsöga i solen.

Och visst minns jag
insekterna som parade sig

i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,

när ångloket från Holmsund
lämnade en rök

i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.

Stora händelser
för en tonåring!

Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under.

Jag bestämmer mig genast för att köpa ett exemplar av ”Gömslen” och får då också en dedikation av författaren i mitt exemplar. Väl hemma sträckläser jag den nyförvärvade boken och hittar fler dikter med västerbottensanknytning:

Henry hade en hemlighet.
När han gick ut

för att plocka hallon på ödetomten
kröp han in i en vrå bakom buskarna

och bad till Gud. Han bad om förlåtelse
för att han var så dum i huvudet.

Där fann honom en gång
hembiträdet Sigrid i ganngården.

Hon berättade om Jesus och hans under
och de bad tillsammans.

Henry blev vaktmästare
på en skola för handikappade

och gifte sig
så småniongom med Sigrid.

De fick fem barn.
Ett av dem blev kommunikationsminister.

Fler minnen från barndomens och tonårens Västerbotten:

Flaggan i topp –
Maja har kalvat!

I bagarstugan
berättar faster Margareta

om sina barn
som dog i spanska sjukan.

Ingen
räknar amerikaklockans slag.

På gården springer grisen lös,
hönsen kacklar.

Farbror Olle hugger ved,
och på en flat sten

rensar Ossian
nyfångad strömming och sik

i ett moln
av måsar.

På mjölkpallen
sitter en gul katt.

Över vägen
går en skata.

I Finland
är det krig.

Lara Lundkvist visar sig vara en poet som i en rad dikter skildrar krig, inte bara som ovan i förbigående och i det förflutna. Han berättar om nöd och hungerbukar, om enbenta barn och om bomber i gräset. Han är, bland mycket annat, också en politisk poet.

Samtidigt är hans lyrik sinnlig – vilket inte ska tolkas som att Lundkvist är en idylliker:

Över bäcken, ut på myren –
skvattram och tranbär,

odon och pors. Minns du, Karin,
hur solen lyste i tjärnen?

Över ängen, in i skogen,
ner till Vesseldammen

där vi en gång glömde
mjölkhämtaren i en skreva.

Virvlande framför mig i blåbärsriset
dina bruna vader och lår.

Varför ropade en fågel
denna morgon:

”Sjukdom och krycka,
rullstol och död!”

Du blev bara nitton år, Karin.
Det var fel gök som gol.

Och livets åldrar målar han med blomstermotiv:

Barndom

Blåklocka
Linnea

Ungdom

Fackelblomster
Ärenpris

Mandom

Fjällgentiana
Tjäderklocka

Ålderdom

Sötved
Slöjmåra

Gömslen

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Skaffa den här diktsamlingen! Där finns mycket mer – boken är på 100 sidor.