Arvedson, Ragnar: Jungfrun på Jungfrusund

Jag kan inte hjälpa det, men jag ser med viss förtjusning TV-repriser av gamla svenska långfilmer som ”Jungfrun på Jungfrusund”. Inte så att Ragnar Arvedsons (regi och manus) film från 1949, en ganska enkel kärlekshistoria med förväxlingsinslag, är något mästerverk – det är den långt ifrån – men det är en ganska rar film med helyllemoral, och filmen är en skildring av det Sverige jag då relativt nyligen hade anlänt till och under den aktuella perioden just höll på att rota mig i.

Det Sverige filmen skildrar är både en idyll och har klasskillnader som lever kvar. En stor del av filmens handling är förlagd till ett hus i Jungfrusund, där ägaren till ortens konservfabrik, Valdus Kron (Ludde Gentzel) bor tillsammans med två kvinnliga anställda, hembiträdet Ingrid (Sickan Carlsson) och kokerskan Hedda (Emy Hagman). Fabrikören har enkel bakgrund och behandlar sina båda anställda i hemmet som människor. Hem efter lång tid, närmast från Paris, kommer också fabrikörens dotter Eva (Inger Juel), förr skolkamrat till Ingrid men nu med markerad distans och full av överklassfasoner. I det här stycket är den här filmen ett propagandanummer för Per Albins och efterföljaren Erlanders folkhem. Det politiskt intressanta med handlingen i filmen är att Valdus Kron otvetydigt tar parti för den anställda Ingrid och mot sin egen dotter Eva: Med den direktörs- och fadersauktoritet han har, får han de båda damerna, Eva för att hon ska lära sig en läxa, att byta roller under en vecka.

Också filmens kärlekshistoria skildras mot bakgrund av verkliga och inbillade klasskillnader. Under veckan då de unga damerna har bytt roller lägger en minsvepare till vid Jungfrusund, och befälet, bland dem löjtnant Bertil Torell (Sven Lindberg), bjuds på middag hemma hos fabrikören, medan korpral Fridolf Ruda (Åke Söderblom) får agera som assistent åt flickorna i köket, en av dessa nu alltså fabrikörens dotter.

Löjtnant Bertil blir förtjust i Ingrid (och vice versa) och Ingrid bjuds också med på en tur på minsveparen men Ingrid är samtidigt ängslig för att löjtnanten har fallit för henne i hennes förmodade position som fabrikörens dotter. Det här, plus det faktum att Eva Kron intrigerar och själv försöker fånga löjtnanten, trasslar till det en smula, men det är klart att Ingrid och Bertil till slut får varann.

Fabrikören lovar bjuda sitt hembiträde plus hennes löjtnant (som själv visar sig vara av fattig familj) på bröllopet, och som detta inte vore nog ser det ut att bli bröllop också för hans dotter. Dessutom verkar det bli ett äkta par också av korpral Ruda och fabrikörens kokerska Hedda. Mot slutet står alla idyllmarkörerna som spön i backen.

Samtidigt måste jag för egen del erkänna att det här Fyrtiotalssverige med sina grusvägar och sina vikar med blänkande vatten, ja även det folkhemska samförstånd den här filmen predikar (hembiträdet räddar kvar ortens konservfabrik!) rör vid den sentimentala delen av mitt jag. Allt var verkligen inte bättre förr, men i vissa avseenden har det land vi lever i blivit hårdare och kallare.

Jag tror att jag ser allt det här tydligare i dag än vad de ganska onådiga kritikerna gjorde 1949. Därmed alltså inte sagt att ”Jungfrun på Jungfrusund” hör hemma i den svenska filmhistoriens övre skikt.