Ekman, Hasse: Fram för lilla Märta eller På livets ödesvägar

Könsförväxlingskomedier finns både som film och på teatern. En elegant sådan är Billy Wilders ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe men framför allt Tony Curtis och Jack Lemmon i de just i det här sammanhanget intressanta rollerna.

Jag har sett den nämnas i samband med TV-visningen av Hasse Ekmans ”Fram för lilla Märta” eller ”På livets ödesvägar” från 1945, men jag tror inte att den här svenska filmen har spelat någon som helst roll för ”I hetaste laget”. Båda filmerna arbetar i en komeditradition, som under mycket lång tid har haft förlagor inom teatern, till exempel hos Shakespeare. ”Fram för lilla Märta” har dock en mycket närmare inspiratör i Thomas Brandons ”Charleys tant”, där den som utsågs till huvudrollsinnehavare i filmen, Stig Järrel, nyligen hade gjort stor succé i kvinnokläder.

Det här alltså inte helt ovanliga tricket kan användas i erotiskt eggande syfte, och lite kittlar regissören Ekman tittarnas fantasi genom att låta en mycket lättklädd men ovetande ung dam besöka Järrel, utstyrd i kvinnokläder.

Mer är den här historien då en fars, där den påhittiga nödvändigheten ställer mannen i kvinnokläder inför oväntade utmaningar. Utgångspunkten är att kumpanerna Sture (Järrel) och Kurre (Hasse), den senare schlagerförfattare, är i penningknipa. Kurre får se en tidningsannons om ett par kvinnliga musiker i underhållningsbranschen, vilka behöver en cellist till sin trio, och eftersom Sture kan spela cello, förmås han, till att börja med högst motvilligt, att klä ut sig i kvinnokläder för att kunna ingå i en damtrio.

Av detta blir det alltså en förväxlingskomedi – de båda kvinnliga musikerna, spelade av Elsie Albin och Agneta Lagerfeldt, går på utklädningstricket och bibringas också att tro att Kurre/Ekman är förlovad med ”Märta”/Järrel. Att det här leder till icke avsedda förälskelser och så småningom till ett lyckligt slut, kan säkert även ni som ännu inte har sett filmen själva räkna ut.

Så långt är storyn smårolig, ett stycke ganska oförarglig buskis.

Det som gör den snäppet intressantare, dock långt ifrån till någon toppfilm, är att den en smula – i vart fall om man ser till den tid då den gjordes – utmanar könsrollerna också inom politiken. Borgmästarinnan (Gull Natorp) lockar med Märta/Järrel till ett politiskt möte för kvinnor, och där råkar Märta/Järrel ut för att nomineras till damernas i Lillköping kandidat till riksdagen. Han blir tvungen att fullfölja racet, och efter det att stadens damer i en lysande mobiliseringskampanj har fått nästan samtliga kvinnor att rösta, vinner han knappt över manssidan, som leds av borgmästaren (Douglas Håge).

Allt det här görs i farsens tecken, och inte heller kvinnorna i filmen tecknas som några handlingskraftiga hjältar eller intellektuella giganter. Men mitt i alltihopa bestämmer sig Märta/Järrel för att ta sitt uppdrag från kvinnorna på allvar, och i riksdagen blir han en stridbar kvinnosakskvinna, som till och med får igenom en ny lag, hustrulagen (i filmen tecknad med viss oklarhet), till kvinnornas fromma.

För att det ska kunna bli ett lyckligt slut på den här komedin låter sen Sture Märta omkomma i en drunkningsolycka – Märta får på grund av sina framsynta politiska insatser senare till och med en staty som minne – och så kan han få sin Inga, precis som Kurre har fått Barbro.

En del av det som ingår i handlingen känns starkt föråldrat i dag, men man måste försöka se den här filmen med de ögon människor såg den i krigsslutet. Den tidens ledande filmkritiker var över lag mycket förtjusta i filmen – bland dem fanns till exempel Stig Almqvist i AT – men det är särskilt intressant att notera, att den radikala skribenten Barbro Alving, Bang i Dagens Nyheter, skrev följande: ”I egenskap av grånad kvinnosakskvinna och allvarligt sinnad medborgare skall jag be att få hälsa lilla Märta Letterström från Lillköping hjärtligt välkommen i vårt på initiativrika, slagkraftiga och färgstarka personligheter så torftiga liv. En handfull sådana kvinnor till och Sveriges riksdag klappar ihop.”

Att historien hade drag av buskis – jag kunde som exempel också ha nämnt insatser av Julia Caesar och Thor Modéen – suddade kanske ut en del av udden i budskapet men bidrog samtidigt till att en mycket bred publik tog filmen till sitt hjärta.

En särskild notering fordrar slutligen musiken i filmen. Min hustru har från sitt fyrtiotal berättat om hur hennes familj, där pappa var rektor, hade skaffat en dyrgrip, en liten bil, och i den färdades bland annat till semestermål: två vuxna, fyra barn plus allt bagagage. Hon har berättat hur barnen då gjorde föräldrarna vansinniga genom att om och om igen hur länge som helst sjunga ”Fram för lilla Märta”.

”Fram för lilla Märta” var lilla Märtas/Stig Järrels kampanjsång i den här filmen, sjungen av massor av kvinnor (med Margit Andelius i spetsen), marscherande till pukor och trumpeter, den sång som förde Märta raka vägen till Sveriges riksdag. Texten skrevs av Hasse Ekman och musiken av Kai Gullmar.