Ekman, Hasse: Kungliga patrasket

Klanen Ekman är enastående i svensk film- och teaterhistoria. Gösta Ekman den yngre (född 1939) är fortfarande, bland annat genom sitt samarbete med Hasse & Tage, mycket känd för dagens publik, men hans farfar, Gösta Ekman den äldre (1890-1938), var på sin tid en gigant både på bio och på scen. Somliga skulle kanske inte sätta mellanledet mellan dem, Hasse Ekman (1915-2004), lika högt, men det är svårt att tänka sig svensk filmhistoria utan honom. Periodvis – krigsslutget är bara ett exempel – formligen sprutade det filmer ur honom, flera under loppet av samma år. Allt blev väl inte guld, men till exempel ”Kungliga patrasket” från 1945 fick lysande kritik.

”Kungliga patrasket” kittlar en smula den del av publiken, som är intresserad av kändisskvaller. Den har som ett av sina temata en teaterfamilj, Anker, i tre generationer: I centrum står teaterchefen på Kungsteatern, regissören och skådespelaren Stefan Anker (Edvin Adolphson), gift med Elisabet ”Betty” Anker (Ester Roeck-Hansen), skådespelerska även hon. Inom teatern hör också Stefans far Karl-Hugo Anker (Olof Winnerstrand) och mor Charlotte Anker (Hilda Borgström) hemma. Det senare gäller till att börja med även Stefans och Bettys barn Tommy Anker (Hasse Ekman) och Monika Anker (Eva Henning), men de här båda dras i filmens handling i väg åt annat håll, Tommy till journalistiken och Monika till giftermål med en skeppsredare, Göran Wallsenius (Erik Strandmark).

Jag känner ingen i skådespelarklanen Ekman personligen (även om Gösta Ekman var med i min skapelse Motståndsrörelsen mot borgerlig regering), men jag har läst mig till så mycket att jag förstår att ”Kungliga patrasket” inte är någon nyckelhålshistoria. Däremot ger filmen rimligen i flera avseenden en mycket initierad och trovärdig bild av teatervärlden, livet på och bakom scenen, den nervösa väntan på recensionerna, konstnärliga ambitioner vägda mot kommersiell framgång, den frestelse det kan innebära att få en ny och i något avseende attraktiv motspelare av motsatt kön, dramatiker in spe och skådespelerskor som söker en roll.

Vår teaterdirektörs arbetsdag förlängs bland annat av ett par sådana fall, den hopplöse litteratören Stridström (Stig Järrel) och sångerskan Sonja Svensson (Gudrun Brost) som vill ha jobb. Hennes talang eller möjligen bara kvinnliga appeal faller vår teaterdirektör för, och snart spelar Sonje Swedje, som hon nu har döpts om till, huvudrollen i ”Sköna Helena” på Ankers teater. Anker själv spelar, fastän han egentligen inte längre är i hjälterollsåldern, Paris.

Märkligt nog blir föreställningen en succé.

Stefan Anker uppvaktar allt mer sin unga primadonna, vilket underlättas av att hustrun och föräldrarna åker ut på turné i landsorten.

Så långt är filmen, om än välspelad, en ganska enkel melodram, men handlingen får i flera olika avseenden mer av svärta och blir därmed också mer intressant. Betty klarar situationen att bli ratad utan att bryta samman. Tommy inser att han ändå hör mer hemma inom teatern än i tidningsvärden. Monica förlorar det barn hon väntar och inser, efter alltför många besvikelser, att skeppsredaren är en svikare som hon inte kan leva sitt liv med; även hon återvänder sedan till teatern. Teaterchefen Stefan Anker åstadkommer fiasko på fiasko och blir som kronan på verket snuvad också på Sonja, som har fått ett anbud från Hollywood. Stefan Anker, nu ett spöke av sig själv på toppen av sitt teaterlivs ruiner, räddas till slut av att hustrun kommer tillbaka. Och så gör hela den återsamlade teaterfamiljen Anker ny succé genom att sätta upp Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” på sin teater, med Stefan Anker i huvudrollen.

Slutet möjligen åter allt för gott. Men en sevärd film blev det i alla fall, inte minst på grund av genomgående goda skådespelarprestationer och en trovärdigt skildrad miljö.