Punk och protest

Mitt förhållande till punken är kluvet. I min jättelika samling av politisk musik finns förstås allt av Ebba Grön. Men som skivrecensent under den aktuella perioden sågade jag också många av de skivor som var att betrakta som punk. Dels för att många av banden spelade illa. Dels – och det är kanske mer intressant i det här sammanhanget – för att jag, från mitt vänsterperspektiv, ofta fann punkarnas samhällskritik ostrukturerad.

När tidskriften MOJO nu (som bilaga till novembernumret 2008) ger ut samlings-CDn ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”, tvingas jag på nytt pröva mina gamla uppfattningar om den här musikgenren. I urvalet av sånger med protest och uppror som gemensamt tema finns för all del också en klassiker som Woody Guthries ”This Land Is Your Land”. Men i övrigt har de nyare av de här sångerna, bortsett från Billy Braggs ”Power In a Union” (som jag förstås har i min skivsamling), inte det klassiska arbetarklassperspektivet. Därmed inte sagt att detta är det enda legitima upprorsperspektivet; jag återkommer till detta.

MOJOs urval har förvisso just ett upprorsperspektiv, men detta perspektiv är i det här fallet väldigt tydligt präglat av tänkta och uttalade trådar till The Clash (1976-1986), vars låtar speglade livet i ett London, präglat av bland annat rasmotsättningar (ett ämne som definitivt hör hemma i mitt vänsterperspektiv på tillvaron) men också av andra sorters uppror med mer diffus bakgrund. The Clash får både börja och avsluta den här CDn, med ”Tommy Gun” respektive ”Clampdown”, som sägs vara inspirerad av Three Mile Island-haveriet. Men det går också trådar mellan å ena sidan The Clash och deras Joe Strummer och å andra sidan flera av de övriga artisterna och deras låtar.

De senare hör inte alltid hemma inom just punkmusiken, men de är, ibland mer, ibland mindre, prägalde av samma slags tidsanda.

Här finns till exempel några jamaicanska artister, med Bob Marley i spetsen. Marleys tema i ”Soul Rebel” – ”I’m a rebel, a soul rebel” – känns ganska allmänt om man betänker att det här är en CD med upprorstema. En annan jamaican, Tapper Zukie, har i så fall en mer utmanande titel på sitt bidrag, ”MPLA”. ”Leggo Violence” med Dillinger skulle jag vilja kolla lite mera, men jag har inte lyckats hitta texten.

Till det som gör den här skivan intressant hör just att den inte är Europa- eller USA-centrerad. The Action 13 har med ”More Bread to the People” åstadkommit en intressant protestsång mot missförhållanden i Nigeria. Och algeriern Rachid Taha har med ”Rock El Casbah” i Clash’s anda beskrivit en helt annan sorts miljö än den som finns i London.

Men USA finns förstås representerat, inte bara genom Woody Guthrie. Rasfrågan är ett tema i ”Choice of Colors” med The Impressions, ett stycke R & B som kanske är väl smörigt i min smak. Men Nina Simones ”The Backlash Blues” med text av den afroamerikanske poeten Langston Hughes biter desto bättre:

The Backlash Blues

Text: Langston Hughes
Musik: Nina Simone

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just who do think I am
You raise my taxes, freeze my wages
And send my son to Vietnam

You give me second class houses
And second class schools
Do you think that alla colored folks
Are just second class fools
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

When I try to find a job
To earn a little cash
All you got to offer
Is your mean old white backlash
But the world is big
Big and bright and round
And it’s full of folks like me
Who are black, yellow, beige and brown
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just what do you think I got to lose
I’m gonna leave you
With the backlash blues
You’re the one will have the blues
Not me, just wait and see

Upprorisk i samma anda är också New York-gruppen The Last Poets’ ”When the Revolution Comes”.

Och jag skulle gärna återge den mångfacetterade texten till ”H2O Gate Blues” med Gil Scott-Heron och Brian Jackson, om den inte vore så vansinnigt lång. (H2O, det vill säga vatten, heter Water på engelska.)

I den figurerar även Vietnam, och det leder oss vidare till Robert Wyatts ”Out of the Blue”, som har ett vad man skulle kunna kalla för nerifrånperspektiv på flygbombningar:

Out Of The Blue

Text och musik: Robert Wyatt

ahhhhhhhhhhhh
No need to wipe your feet
The welcome mat’s not there
I’ll just take care before you dare
To step inside my door

Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable

The room wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
Beyond all understanding
You’ve blown my house apart

You set me free
You set me free
You set me free
You set me free
You set me free to let you know
You set me free to let you know
You planted everlasting hatred in my heart
You planted everlasting hatred in my heart

My rooms’ wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
You planted all your everlasting hatred in my heart x4
You have planted all your everlasting hatred in my heart x5

”Out of the Blue” är musikaliskt ett intressant samspel mellan vokalt och instrumentalt.