Collins, Judy: Fires of Eden

Jag skrev nyss om mitt förlorade förhållande till Joan Baez. Judy Collins är ett parallellfall. Jag har alla hennes gamla folksångskivor på Elektra, men senare, när hon ändrade inriktning, har jag bara lyssnat sporadiskt på henne.

På samma utförsäljning, där jag hittade Joan Baez’ senaste skiva, hittade jag en Judy Collins-CD från 1990, ”Fires of Eden” (CBS 4672732) och beslöt mig för att återuppta bekantskapen.

I ett avseende känner jag igen den sångerska jag en gång i världen blev ganska förtjust i: texter med en politisk underton finns fortfarande i hennes repertoar.

”A message of hope
A message of peace
A message of helping each other
Is all the message we need”
heter det i ”City of Cities”.

Och lyssna på

Fortune of Soldiers

Text och musik: Judy Collins, David Buskin och Robin Bateau, 1990

Was the fortune of soldiers to be always at war
Sighting down the barrel at whatever comes
Till the fighters forgot what they’re doing it for
And reason was lost in the sound of the drums

Twas the fortune of soldiers to be always alone
Forgetting the faces of all their loved ones
Far from their daydreams, far from their homes
Love songs were drowned in the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said peace can never be
They just couldn’t see
What one dreamer can do

Tis the fortune of bankers and builders of arms
To worship the profit however it comes
Up in their towers, sheltered from harm
Far from the smoke and the sound of the drums

Tis the fortune of dreamers to see what they see
To live with the scorn till the miracle comes
To teach us the music and show us the key
And the chorus to silence the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say that peace can never be
They just couldn’t see what one dreamer can do

Tis the fortune of children to have such a choice
To grow up to be dreamers or builders of guns
Born to be angels, born to rejoice
Not to grow up to the sound of the drums

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they say peace can never be
It’s just a fantasy
They didn’t know about you

Don’t you know the dream has come true
Don’t you know by now the dream has come true
When they said that peace can never be
It’s a fantasy

Det här indikerar samtidigt, att Judy Collins sånger, ibland skrivna av henne själv men oftar ihop med andra, är reflekterande mer än agiterande; de texter hon har skrivit speglar också ofta erfarenheter ur hennes eget liv.

Folksångerska är hon inte längre utan i stället singer-songwriter.

Och det är främst i musiken bristerna finns i de låtar hon har valt till den här skivan.

”City of Cities”, som jag citerar ur ovan, har poparr med mycket kör, och detsamma gäller ”Dreaming” – musikaliskt är de här låtarna inte bra. Jag är lika kritisk till fler låtar, som ”The Air That I Breathe” med sin ganska smöriga musik.

Mycket lite finner, när det gäller musiken, nåd i mina öron. Ska jag nämna något någorlunda hyggligt undantag, får det bli ”From a Distance” med sin ganska traditionellt balladaktiga ton.