Thörnqvist, Owe: Live

Owe Thörnqvist, 82 i år, hade jag nyligen nöjet att lyssna på i Stockholm vid avslutningen, för den här gången, på vad som verkar vara en never ending tour.

Så där höll han nämligen på redan år 2000. Hans framträdanden i Malmö och Lund det året har resulterat i CDn ”Live” (Pandorec/Tornec, 2002), som jag köpte i samband med framträdandet i Stockholm nu i höst. Skivnummer uppges inte, så möjligen säljs den här skivan under turnén och utan distributör.

Innehållet stämmer i viss utsträckning överens med det vi fick höra vid konserten i Stockholm, men jag antar att Owe arbetar med viss variation, och här är också kompet plus sångerskorna – Anna Lundström och Andrea Norberg – andra. Sångerskorna agerar också ensamma – jag vet inte vem av dem som gör vad, för det anges inte – i ett par låtar, dels ”Hey Man” från 1964, dels ”När min vän”, som Monica Zetterlund gjorde bättre i Melodifestivalen 1962.

Owe Thörnqvist har ju mest sjungit sina låtar själv, men det finns fler undantag. ”Ett litet rött paket” blev en jättehit med Sven Ingvars, men här får vi höra Owe själv i en inspelning från 1958, möjligen 1957 – hans muntliga uppgifter på skivan stämmer inte alltid överens med uppgifterna i hans sångbok ”En gycklares visor”, Notfabriken, 2004, som jag har kollat texterna och tillkomståren i.

I den här låten äts det bakelser och kex på Ofvandahls, som ju är det kanske mest berömda konditoriet i Uppsala. Owe har genom sina sånger gjort många klassiska uppsalamiljöer kända också bland alla dem som, i motsats till mig, inte bor där. Ett exempel är ”Rumba i Engelska parken” från 1953 – Engelska parken ligger bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. I ”Varm korv boogie” från 1959 (men här alltså i en utmärkt ny version) står varmkorvgubben på Fyris torg. ”Gun från Dragarbrunn” befann sig 1959, när låten kom till, i det som då fortfarande hörde till stans mest ruffiga och proletära kvarter. (Till samma Dagny återvänder han förresten i den rockiga ”Pelle Jansson” från 1999.) Och ”Svartbäckens ros” från 1959 hör förstås hemma i den stadsdel jag själv bor i. I ”Rotmos rock” från 1956 får vi till och med följa honom själv hem till Sturegatan 75.

Andra låtar lokalbestämmer han i sina introduktioner, riktade till publiken. ”På festplatsen” från 1956 sägs utspela sig i Vittingeparken mellan Uppsala och Sala, och ”Auktions-rock” från 1956 och ”Per Olsson” från 1959 sägs ha sin handling förlagd till Norduppland.

Ibland, som i fallet ”Albin och Pia”, tycker jag att originalinspelningen från 1959 var bättre. Men ofta står sig nyinspelningen mycket bra jämfört med originalet. Ett exempel är ”Diverse julboogie”, ursprungligen från 1956, enligt Owe i mellansnacket på skivan 1955.