Paasilinna, Arto: Skojarna i örtagården

Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (på svenska 1992) hade starka poetiska och andra skönlitterära kvaliteter, och boken gav honom fina recensioner.

Men han har också i bok efter bok visat sin förmåga att skriva mycket fantasifulla skrönor, och det är en genre som i vart fall huvudstadspressens kultursidor inte intresserar sig för.

Jag vill inte påstå att hans senaste till svenska översatta roman, ”Skojarna i örtagården” (”Hirttämättömien lurjusten yrttitarba”, 1998, svensk översättning Camilla Frostell, 2011) är ett litterärt mästerverk, men en bitvis roande historia, just skröna, är den.

Historien börjar nästan som en spännande deckare: en överdetektiv vid Skypo, den finska säkerhetspolisen, sänds upp till Turtola i Lappland för att luska lite i vad som döljer sig bakom de höga stängslen runt den väldiga anläggningen Renflackan. Eftersom där uppges förekomma kravodling, pluggar han in grundfakta i ämnet och presenterar sig som kravodlingsinspektör.

Som sådan blir han insläppt och också guidad runt den stora anläggningen av en ung och vacker dam, Sanna Saarinen, dotter till – visar det sig så småningom – ägaren, chefen och hjärnan bakom Renflackan Ilona Kärmeskallio. Han döljer sina egentliga avsikter genom att ta skenprover och låtsas göra anteckningar.

Under sin vistelse på Renflackan möter han också märkliga figurer som biskop Henrik Röpelinen-Skröpling och förre riksdagsmannen Kauno Riipinen. Och så får han göra ett studiebesök i en nedlagd gruva på Renflackan, där orterna är fyllda av svampodlingar, skötta av skuggvarelser som verkar höra hemma där nere i underjorden.

Hans nyfikenhet väcks, och han stannar kvar några dagar, först i sin egenskap av säkerhetspolis, officiellt kravodlingsinspektör. Detta, och ganska snart också den vackra Sanna, lockar honom sedan att stanna hela sommaren – officiellt för att han har fattat tycke för kravodlingsanläggningen och gärna vill praktisera där.

Det här gör att han gradvis sugs in i den verksamhet som pågår på Renflackan, och rätt vad det är, får han själv vara med om att rekrytera arbetskraft till den underjordiska gruvan: Tillsammans med en tidigare insatt och förfaren rövar man bort en hel hop medlemmar i en kriminell motorcykelliga, och sen utsätts dessa, berövade både sina skinnkläder och HD, för hårdhänt omskolning under jord.

Det här är en grundidé och också en ekonomisk förutsättning för Renflackan: inte bara underklasskriminella utan också drönare, höjdare i det finska näringslivet – Arto Paasilinna har en bror som har varit EU-parlamentariker för Socialdemokraterna – luras att gå i olika slags fällor och spärras sedan in för hårt tvångsarbete under jord.

Mot slutet av boken sluter Ilona Kärmeskallio rent av avtal med de amerikanska fångvårdsmyndigheterna om att få ta över mängder av dödsdömda amerikanska fångar för att resten av livet arbeta i hennes underjordiska svampodling, vilket de dödsdömda gärna går med på.

Men dess förinnan har vår hjälte Jyllänketo, när han en natt har försökt undersöka förhållandena i gruvan närmare, själv av misstag råkat bli instängd på gruvans lägsta och hemskaste nivå och där fått delta i hårt tvångsarbete. Han kommer ut med hjälp av ett stort fånguppror och passar då på att varna ledarna för Renflackan, vilka, med hjälp av ett lokalt jaktlag, lyckas fånga in rymlingarna – det är vinter, och de är lätta att spåra – och med våld, även dödligt våld, föra dem tillbaka till sina underjordiska värv.

Till idén bakom Renflackan hör annars att fångar som låter sig rehabiliteras friges. Behandlingen är hård, men något koncentrationsläger är det inte fråga om, tycks författaren mena. Fast för egen del tycker jag, även om det här är skrivet på skämt, att det är obehagligt att ens tankar går åt det där hållet.

Det här är egentligen allvarligare än att den här historien, vilket ju utmärker skrönor, innehåller händelser som utmanar logiken.

Hur går det för kravodlingsinspektören, egentligen säkerhetspolisen, då? Jo, han säger upp sig hos Skypo (men får behålla halv lön för fortsatta kontrolluppgifter) och får förstås äntligen sin Sanna.