Husberg, Rolf: Kan doktorn komma?

Einar Wallquist (1896-1985) var läkare i Arjeplog i Lappland. 1962 skapade han Silvermuseet i Arjeplog, men han var också under lång tid en mycket läst författare. I dag är han väl föga känd som sådan, men han var ett mycket stort namn under 1940- och 1950-talen, då jag växte upp, och hans böcker såldes i stora upplagor.

Han slog igenom redan med ”Kan doktorn komma?” (1935) och kom efter titeln på sin andra bok att själv kallas ”Lappmarksdoktorn”. ”Kan doktorn komma?” fick en ny skjuts, när den 1942 filmatiserades av Rolf Husberg. Hjälp med att skriva filmmanus fick Husberg av Erik Lundegård, signaturen Eld i Dagens Nyheter, och Rune Waldecranz.

Rolf Husberg (1908-1998) var en mångsysslare inom svensk film: regissör, filmfotograf, manusförfattare och även skådespelare. Han gjorde barnfilm: ”Sampo Lappelill” (1949), ”Anderssonskans Kalle” (1950), ”Mästerdetektiven och Rasmus” (1953) samt ”Luffaren och Rasmus” (1955), de båda senare Astrid Lindgren-filmatiseringar. Bland hans övriga filmer kan nämnas till exempel ”All jordens fröjd” (1953, efter Margit Söderholms en gång i tiden mycket lästa roman), ”Räkna med bråk” (1957, med Carl-Gustaf Lindstedt) och ”Laila”, som jag såg när den kom 1958 och då tyckte var ett ärkepekoral. ”Laila” för oss dock tillbaka till vårt egentliga ämne, Lappland.

Själva det lappländska landskapet – fjäll, forsar, vegetation (fjällbjörk, blommor, magra slåtterängar – spelar nämligen en av huvudrollerna i ”Kan doktorn komma?”, och dess skönhet har fångats av fotografen, Olle Nordemar, som vi har mött också i de båda nämnda Astrid Lindgren-filmatiseringarna. När jag nu, i 2000-talets Sverige, ser den här filmen, väcker den hos mig minnen av det Fattigsverige jag själv växte upp i under 1940- och 1950-talen, en liten by söder om Sundsvall: vedspis med kokkaffe ständigt på gång, brunn i stället för vattenkran, slåtter med lie, höhässjor, fiske för att få ihop till maten. Men så väglöst som det var i filmen var det ju inte i mina gamla hemtrakter. Ändå är det här en påminnelse om hur mycket som har förändrats under det sjuttiotal år det har gått sedan filmen gjordes.

Också människoskildringen känns äkta. Ett självklart inslag är samerna, eller lapparna som alla sa på den tiden. Man möter dem i sina kåtor, ser deras renar. En svensk familj i Jovik – pappa Jon (Emil Fjellström), mamma Sara (Aurora Palmgren) och sonen Edgar (Birger Åsander) – känns som trovärdiga karaktärer, trots pappa Jons tjuvfiske och olaga jakt på ren inte som hämtade ur någon Åsa Nisse-film. Anna i Kraja (Birgit Tengroth) känns naturligtvis inte lika äkta, men hon, och ännu mer Annas småsyskon i filmen, dem hon tvingas ta hand om, känns ändå som levande karaktärer. Detsamma måste man säga om den som blir hennes beundrare (i konkurrens med Edgar), nybyggaren Bengt Hansson (Björn Berglund). Att doktorn, som tillsammans med de här människorna står i centrum för handlingen, har en annan bakgrund är ju ganska självklart, men Olof Widgren spelar den här rollen på ett chosefritt sätt.

Handlingen är ganska enkel. När Jon blir misstänkt för tjuvfiske och tjuvjakt och utbölingen Bengt antas ha angett honom, reagerar Anna med att ta den gamla ortsbons parti.

Filmens dramatiska crescendo kommer, när doktorn kallas till Anna, bosatt i väglöst land – hon är svårt sjuk i blindtarmsinflammation. Ett av småsyskonen ilar för att kalla på hjälp, och efter en del trassel får man tag på doktorn, som lovar komma. Han har tänkt åka ambulanshelikopter, men det blir dimma och han lyckas till slut ändå nå Annas och småsyskonens stuga. När helikoptern inte heller syns till nästa morgon, bär de två rivalerna Bengt och Jon Anna på en provisorisk bår, en stege, till forsbåten, i vilken även doktorn följer med. Forsfärden, till en början lugn, sedan periodvis så våldsam att stegbåren med Anna måste bäras av Bengt och doktorn, medan Jon med fara för livet tar båten förbi forsen, är dramatisk på ett mycket realistiskt sätt.

När sedan forsbåten också får en läcka och de inte längre kan fortsätta med den, dyker ambulanshelikoptern upp, och Anna och doktorn försvinner i den.

Men innan dess har man förstått att Anna har återvunnit sin lit till Bengt igen: ljuv musik uppstår.

Och apropå det: musiken i filmen har gjorts av den inte helt okände Lars Erik Larsson.