White, Josh: Chain Gang Songs

Josh White (1914-1969) var en amerikansk artist, som i mina unga år var mycket populär också här i Sverige. Han sjöng country blues, amerikanska folksånger med tonvikt på sådant som sjöngs av svarta amerikaner och gospel. Och han spelade gitarr på ett sätt som var mycket karaktäristiskt. Hans speciella kombination av sång och gitarrspel är lätt att känna igen.

Jag har mycket Josh White i mina skivhyllor, och jag ska gärna vid tillfälle återvända till honom för att göra ett bredare musikaliskt porträtt. Det enda jag nu, helt kort, vill tillägga är att han också var politiskt engagerad: nästan helt självklart för afroamerikanernas rättigheter men dessutom också hemmahörande på vänsterkanten. Han var en av de många som fanns i kretsen kring Pete Seeger, fanns också i utkanten av The Almanac Singers, som skrev och spelade arbetarrörelsemusik. Han spelades på 1940-talet in på skiva av den legendariske Moses Asch – hela vidden av hans konstnärskap, vilket alltså inkluderar den politiska sidan, finns på CDn ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways SF-40081, 1998).

Hans politiska engagemang på vänsterkanten ledde också till att han av den ökände senator McCarthy anklagades för att vara kommunist, med allt vad det innebar av bojkottaktioner i skivaffärer med mera. Andra i den dåtida amerikanska sångvänstern var faktiskt naivt övertygade om välsignelsen med kommunismen, men Josh White var för egen del aldrig kommunist. Han var en en radikal demokrat, till och med personlig vän till presidentparet Roosevelt; ideologiskt skulle jag närmast beteckna honom som socialdemokrat.

När jag nyligen var i New York, hittade jag en CD med honom, ”Chain Gang Songs” (Collectables COL7789, 2006). Titeln är förresten missvisande: av CDns blott tio spår är hälften Chain Gang Songs, hälften spirituals och blues.

Eftersom CDn är utgiven av Collectables, trodde jag att det kunde röra sig om tidiga inspelningar från Asch Recordings. föregångaren till Folkways. Men det visade sig att materialet ursprungligen gavs ut av Elektra 1958.

Jag är som sagt en stor beundrare av Josh White, men jag måste tillstå att det här är en mycket problematisk Josh White-skiva.

CDn innehåller egentligen bara tre spår som jag tycker är hörvärda. Den inleds med ”Trouble”, en blues om vad det innebär att vara neger (som vi alla. även Josh White, sa på den tiden), och en annan mycket rytmisk blues, ”‘t Was On a Monday”. Allra bäst är ändå ”Did You Ever Love a Woman” med Josh’s distinkta röst och mycket karaktäristiska bluesgitarrspel.

Allt annat material skiljer sig från den sist nämnda låten genom att Josh beledsagas av en kör (på fyra man gissar jag) som smörar ner sångerna på ett hopplöst sätt. Inte är de här killarna mycket till chain gang. (Chain gang-sångerna kommer från fängelserna/arbetslägren i amerikanska Södern, där de svarta fångarna rytmiserade det enahanda ochs svettiga arbetet genom att sjunga.) Och inte förmår de samspela med och backa upp Josh White som en kör i en afroamerikansk kyrka skulle ha kunnat göra.

Jag vill dock göra ett litet undantag för den avslutande ”Every Time I Feel the Spirit” där Josh’s dotter Beverly sjunger beledsagad av handklappning.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^