Rooftop Singers

När Pete Seeger lämnade The Weavers, handplockade han själv sin efterträdare: Eric Darling trakterade, liksom han själv, både banjo och tolvsträngad gitarr.

Darling sjöng och spelade med The Weavers i fyra år men beslöt sig 1962 för att lämna gruppen. Då var han närmast inställd på att uppträda solo på de allt flera musikcaféer och folkmusikklubbar som fanns både i New York och på annat håll.

Han kom därefter att också spela ihop med andra, bland dem den gamle vännen, sångaren och gitarristen Bill Svanoe. Svanoe kom att, med framgång, testa ett nytt arrangemang av ”Walk Right In”, en bluesklassiker från en Folkways-skiva, och så startades försöket att formera en ny grupp, som skulle kunna göra en bra skivversion av den. Maynard Solomon på Vanguard, som Darling kände från sin tid med The Weavers, hade synpunkter – sannolikt berättigade; Solomon hade god näsa för musik – men till slut föll valet på jazzsångerslkan Lynne Taylor. Solomon knöt även basisten Wendell Marshall (som hade spelat med Duke Ellington) och trummisen Bobby Donaldson till gruppen, som fick namnet The Rooftop Singers. (Donaldson ersattes senare av Johnny Cresci på trummor.)

Valet av sångerska samt av musiker indikerar att gruppens sound kom att bli mer jazzigt än vad som var fallet med The Weavers – även om The Rooftop Singers i första hand var en folksånggrupp.

Hur som helst, ”Walk Right In” blev 1963 en fullkomligt sanslös succé med tretton veckor på Billboard’s Pop Charts, däribland ett par veckor som etta. Det gjorde att plötsligt alla klubbar och caféer ville ha framträdanden av The Rooftop Singers och suget efter skivor i LP-format blev enormt.

Problemen var två. Dels fanns det inte tillräckligt med bra och genomrepeterat material. Dels satte tvåbarnsmamman Lynne Taylors man snart klackarna i marken när det gällde turnerande. Taylor lämnade The Rooftop Singers i juni 1964, och de försök som gjordes med efterföljare blev inte alls lika lyckade. Gruppen upplöstes slutgiltigt 1967 men hade då för länge sedan förlorat sin slagkraft.

Och egentligen åstadkom den bara en enda riktig hit, den nämnda ”Walk Right In”, både popigare och jazzigare än de sånger Darling hade sjungit i The Weavers. Till och med de tolvsträngade gitarrerna låter annorlunda, men alltihop svänger enormt.

På samlings-CDn ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard 79749-2, 2004) finns i och för sig ett antal sånger som också fanns i Pete Seeges repertoar, men de här låtarna framförs på ett annat sätt än när han (eller för den delen The Weavers) gjorde dem: ”Risselty, Rosselty”, ”Working on the Railroad”, ”Old Joe Clark”, ”Swing Low, Sweet Chariot”, ”Ha Ha This Away” och ”Brandy Leave Me Alone”. ”R. C. Frog” är en intressant symbios av Seegers välkända ”Froggie Went A-Courting” och Ray Charles.

Några låtar är hyggliga (den jazziga ”It Don’t Mean a Thing”), andra riktigt hörvärda: ””San Francisco Bay”, en snabb, jazzig blues, och ”Mama Don’t Allow”, en kul låt om att spela gitarr, ”Cool Water”, en jazzbekant, och så ett stycke 60-talsengagemang, ”I’m On My Way” (to the Freedom land).

Men inget av det här slog riktigt. ”Tom Cat” var nog på väg att slå – men den tyckte många av tidens skivaffärer var för sexuellt fräck, så den plockades bort ur skivhyllorna.

Samtliga sånger utom en på CDn ”Vanguard Visionairies The Rooftop Singers” (Vanguard 73158-2. 2007) finns med också på den ovan recenserade skivan. Och det enda nytillskottet är verkligen inget att ha. ”Got No Reason To Cry”, inspelad under den experimentella och hemlighetsfulla titeln ”Project X”, innebär – platt fall. Den låter faktiskt fördjävligt!