Van Ronk, Dave: Going Back to Brooklyn

Om Dave van Ronk (1936-2002) har jag tidigare skrivit – se Kulturspegeln, Musik.

På den CD som föranleder det här, ”Going Back to Brooklyn” (Hightone Records HCD 8192, 2006, som innehåller inspelningar från 1991), finns hans ”Left Bank Blues”, där titeln syftar på ett besök i Paris och Vänstra stranden, och som Rosalie Sorrels skriver i texthäftet, finns det hos van Ronk mycket som är besläktat med det som franskspråkiga kabaréartister (Brel, Piaf, Aznavour) gjorde. Men om man går från texterna till musiken, hittar man hos van Ronk en mycket större bredd och variation. På hans repertoar finns inte bara folksånger och blues utan också jug- och washboardbandmusik, jazz och ragtime. Och så skrev han alltså ballader i singer/songwriteranda. Den här skivan innehåller bara låtar med text och musik av van Ronk själv och vetter alltså åt det sist nämnda hållet. Men där finns enstaka nummer som har omisskännliga drag av irländsk musik (”Luang Prabang” à capella och den likaledes rent vokala ”Tantric Mantra” samt ”Last Call” som låter som en irländsk fyllevisa). Och där finns ragtimemusik, som blir mjukare på van Ronks gitarr: ”Antelope Rag” och ”The Gaslight Rag”.

The Gaslight hette ett berömt ställe i the Village, och det leder oss vidare till nästa tema:

Han inte bara umgicks med och spelade ihop med många av dem som vi här i Sverige känner bättre till än Dave van Ronk: Joni Mitchell, Tom Paxton, Leonard Cohen. Och Bob Dylan – läs de mycket uppskattande omdömena om van Ronk i Dylans memoarer!

Vilken fin låtskrivare van Ronk var framgår av de tre inledande låtarna på CDn: ”Losers”, en hes ballad från 1982, ”Blood Red Moon”, en blues i Robert Johnsons anda, och den vemodiga och vackra ”Honey Hair”, här inte som ursprungligen i 4/4s takt utan, som van Ronk själv skriver: ”Here it is in 5/4 (more or less), the way it shouold be”.

Och den avslutande kärleksballaden ”Another Time and Place” är helt underbar.